Vi vill ha mer samarbete inte militärt våld mot civila
”Juholt, du är en fascist”, stod det i mailet.
”...det liknar ett världskrig”, tyckte Leif ”Loket” Olsson i Aftonbladet.
”Ska värnpliktiga sättas in mot demonstranter?” frågar Värnpliktsrådet vänligt men oroligt.
”Polis och militär – mot folket”, utropar en oschyst kvällstidning.
Dessa rubriker, åsikter och uppriktiga oro är en verklighet. Men det finns också en annan. En verklighet okänd för många, okänd för mig när jag blev riksdagsledamot.
Ett Jas-flygplan som fotograferar ett fartyg som släpper ut olja kan inte/får inte överföra fotot till polisens eller kustbevakningens båtar, som är ansvariga för insatsen mot fartyget.
Om polisens kommunikationsutrustning störs ut, så att polisen får svårt eller omöjligt att klara sin uppgift, kan man idag inte låna in försvarets sambandsutrustning.
När två polismän ligger mördade på en skogsväg i Malexander och polisen behöver förflytta poliser i ett stort spaningsområde, saknas det laglig rätt att transportera dem i försvarets helikoptrar, som stod startklara alldeles i närheten.
Exemplen från denna andra verklighet är många, alldeles för många. Mina och andras förslag handlar naturligtvis inte om att militär skall användas mot demonstranter eller att stridsvagnar skall blockera vägar.
Ett sådant Sverige vill inte jag att mina barn skall växa upp i. De civila myndigheterna skall självklart inte militariseras, men lagstiftning, uttolkning av lagar, traditioner och revirtänkande har försatt oss i en absurd situation, som är kostsam och som inte klarar dagens uppgifter. Detta måste vi göra något åt.
I vårt högteknologiska informationssamhälle med nya och påtagliga hot som informationsoperationer, attentat mot el- och telenät och liknande är dagens svagheter oacceptabla. Det är angeläget att vi förmår att genomföra en övergång ifrån det gamla totalförsvars-konceptet till ett modernt krishanteringssystem. Utgångspunkten måste vara att samhällets samlade resurser för hantering av kriser i olika svårighetsgrad skall utnyttjas på ett rationellt sätt genom att en helhetssyn på samhällets hantering av olika hot konsekvent tillämpas.
Det finns idag hot och risker som inte är väpnade angrepp i traditionell mening, men som mycket väl kan hota vår självständighet, överlevnad som nation eller väsentliga värden i samhället. Hela det moderna samhällets infrastrukturella väv är ytterst sårbar för angrepp. I denna nya tid är det otillräckligt att krypa in i det trygga och skyddande skalet och klamra sig fast vid ett ”kallakriget-tänkande”.
Gränsen mellan krig och fred är inte längre lika tydlig. Vårt högteknologiska samhälles svåraste säkerhetspolitiska utmaning anser jag idag ligger i gränslandet mellan kriminalitet och krig.
I den verkligheten är det djupt rotade och väl utvecklade sektorstänkandet ett allvarligt hinder. Samverkan mellan myndigheter och gemensamt resursutnyttjande är en nödvändighet om vi i Sverige ska bli bättre på att klara av de mycket svåra situationer av olika slag som kan inträffa.
Under våren genomförde polisen, försvarsmakten, kustbevakningen, Tullverket, Sjöfartsverket och länsstyrelsen på Gotland en utredning om just detta. När landshövding Lillemor Arvidsson överlämnade resultatet till försvarsministern kunde hon konstatera att alla var överens om att all verksamhet skulle bli bättre eller mycket bättre med en permanent samgruppering. Med denna form av samverkan skulle alla klara sina olika uppgifter bättre och det skulle bli billigare för skattebetalarna. Nu vilar utredningen Gotsam hos regeringen i väntan på behandling. Hela Sverige skulle må bra av ett Gotsam-tänk.
Det får aldrig råda någon tvekan om vad polis respektive militär får göra. Detta skall regleras i vår lagstiftning. Det skall inte finnas någon gråzon, det skall inte finnas utrymme för misstolkningar.
Våldsmonopolet ligger hos polisen. Ansvarsfördelningen är och skall förbli glasklar, men detta bör inte förhindra samverkan och gemensamt resursutnyttjande.
Håkan Juholt
riksdagsledamot (s), ordförande i försvarsberedningen