Vatten är en rättighet inte en handelsvara
I år är temat
för Stockholms internationella vattensymposium att ”bygga broar för en dialog om världens vattenhantering”. I sitt val av tema hänvisar symposiet till Världsvattenmötet i Haag i mars 2000.
Syftet med Haagmötet var att ge en vision av världens vattenhantering mot bakgrund av ökad vattenbrist i ett växande antal regioner. Initiativet till framtagande av denna ”Världsvattenvision” togs av den globala tankesmedjan World Water Council 1997. Dess ordförande heter Ismail Serageldin och sitter även i Världsbankens direktion.
Han har ofta varit inbjuden talare till vattensymposiet. I den grupp som övervakade framtagandet av Världsvattenvisionen agerade förutom Serageldin bland andra personer i ledningen för det globala vattenföretaget Suez Lyonnaise des Eaux, lobbyorganisationen World Business Council of Sustainable Development (WBCSD), Inter-amerikanska Utvecklingsbanken, samt Världsbankens och FN:s globala miljökommitté.
Under själva Haagmötet deltog ett antal representanter för den internationella vattenindustrin som Vivendi, Unilever, Heineken och Nestlé. Värd för hela arrangemanget var den nederländske kronprinsen Willem Alexander. Prinsen och Margret Catley-Carlson med anknytning till Suez Lyonnaise des Eaux är inledningstalare vid årets vattensymposium. World Water Council, GWP och WBCSD deltar också som värdar för några av årets sessioner.
Med dessa globala aktörer kan det väsentliga ideologiska innehållet i Världsvattenvisionen bara bli ett. Den förespråkar en privatiserad vattenhantering över hela jordklotet och den anser att offentlig vattenhantering inte längre kan spela någon betydelsefull roll. Den offentliga sektorn sägs vara ineffektiv.
Vatten betraktas som en handelsvara och inte först och främst som en mänsklig rättighet. Visionen föreslår till och med att låginkomsttagare i utvecklingsländerna skall betala med sin arbetskraft för att få tillgång till investering och drift av vattenverk.
Den ger också ett officiellt erkännande till det som kallas ”samhälle och privat i samverkan”. För en allt mer resurssvag offentlig sektor är denna ”samverkan” tänkt att vara ett sätt för fattiga myndigheter att låta frivilligorganisationer ta över traditionella välfärdstjänster på bekostnad av politiskt valda församlingar samt låta myndigheterna på avbetalning köpa sig infrastrukturinvesteringar, till exempel inom vattensektorn, av privata företag.
De transnationella företagen oroar sig för framtida vattenbrist och förbereder sig för att genom privatiseringar ta kontroll över vattenresurser och vattenanläggningar samtidigt som den internationella vattenhanteringen är en utmaning för att vinna nya marknader och vinster.
World Water Council marknadsförde Världsvattenvisionen som om hela det ”globala samhället” hade varit inblandat i dess framtagande. Men inga bonderörelser, fackliga organisationer, konsumentorganisationer eller kvinnoorganisationer hade tillfrågats.
Så motarbetades till en början Internationalen för stats- och kommunalanställda (ISKA), trots att denna representerar mer än 20 miljoner anställda inom infrastruktursektorn världen över. ISKA:s ställningstagande är nämligen att det är en fundamental uppgift för alla länder att i offentlig regi förse sina invånare med en allmän VA-service.
På mötet deltog också ett femtiotal frivilligorganisationer i ett forum, som häftigt kritiserade Världsvattenvisionen för att denna förordar att privata företag ska kunna tjäna pengar på vattenhantering.
I Sverige styrs infrastrukturpolitiken allt mer av EU. På EU-toppmötet i Stockholm var statsminister Göran Persson en stark pådrivare för att utöka takten i utförsäljningen av offentlig infrastruktur.
På EU-toppmötet i Lissabon 2000 ställde sig regeringscheferna officiellt bakom ”samhälle och privat i samverkan”. Näringsminister Björn Rosengrens departement utreder nu hur detta skall introduceras i Sverige. Inför de kommande WTO-förhandlingarna prioriterar EU och EU-kommissionären Pascal Lamy en agenda som utökar marknadstillgängligheten inom miljö-, vatten- och transportsektorn.
Avreglerings- och privatiseringspolitiken kommer säkerligen att bli ett av de hetaste diskussionsämnena på den socialdemokratiska kongressen till hösten.
Det finns dock alternativ till Världsvattenvisionen. I Lissabon lanserades 1998 ”Vattenmanifestet – Rätten till liv” av kommittén för ett globalt vattenkontrakt under ordförandeskap av Portugals förre president Mario Soares. Manifestet slår fast att vatten är en livsnödvändig nyttighet för ekosystem och mänskligt liv, som ingen enskild individ eller grupp av människor har rätt att tillägna sig som privat egendom.
Manifestet säger att ”det skapas ingen rikedom utan tillgång till vatten. Vatten är inte lik någon annan resurs: det är inte en utbytbar vara för marknaden”. Svenska undertecknare är Lars Ulmgren från Stockholm International Water Institute och EU-parlamentarikern Anders Wijkman.
Det är i utvecklingsländerna som privatiseringspolitiken inom vattenområdet drivs som intensivast med Världsbanken och Internationella Valutafonden som aktiva pådrivare på regeringarna. Detta föder dock motstånd.
Exempelvis anordnades i maj i år i Accra ett forum med internationellt deltagande mot vattenprivatiseringar i Ghana. Man antog The Accra Declaration, som slår fast att ”vatten är inte en handelsvara” och att ”vatten är liv och liv är till för alla”.
Skall broar byggas för en dialog om världens vattenhantering är det hög tid att världens regeringar för ut frågorna till en verklig debatt och inte låter dialogen föras på de transnationella bolagens och världens dominerande internationella ekonomiska organisationers villkor.
Jan-Erik Gustafsson
docent i vattenhushållning, KTH