Kvinnliga ståuppare: taffliga och tandlösa
Lisa Magnusson tycker att svensk ståuppkomik behöver en kniv mellan skulderbladen
Det är lätt för mig att sitta här och säga att svensk ståuppkomik suger, och just därför tänkte jag göra det. Säga att den suger alltså. Sedan tänkte jag säga att det är synd eftersom den ju skulle kunna vara så mycket mer, till exempel rolig.
Jag fattar inte vad det är, varför de svenska ståupparna är så mesiga och tama och urbota trista. Ett enda stycke riktigt knivskarp och skimrande ståupp har jag sett, och det var när Henrik Schyffert (av alla mänskor) rostade resten över öppen eld som tack för att han vunnit pris som årets manliga komiker på Stand up-galan förra året. Herregud vad jag garvade. Men förutom det är det bara jämndåligt, alltsammans.
Och det som gör mig ledsnast av allt är att de som är sämst är invandrare och kvinnor, för det är ju så fastän ingen vågar säga det. De är sämst, fastän det borde vara de som är särskilt vassa och slår riktigt riktigt hårt.
I stället är de genomgående helt taffliga och tandlösa. Typ invandrarskämten är i stil med min farsa är hårig som en apa och när han skall säga ”hej” låter det som ”haj” så alla bara ”oj, vardå?”. Och brudarna. Herregud, jag vill inte ens gå in på hur dåliga brudarna är med sina skämt om att de där vingarna på mensbindorna knögglar sig eller att de HAR HAFT ETT ONE NIGHT STAND.
Jag tycker det är en förolämpning att man släpper in såna usla komiker på scenen. De taggas ju aldrig att bli bättre när alla behandlar dem som nåt slags krigsveteraner som förlorat ett ben men som får vara med ändå på ett hörn och alla bara oj vad duktig du är och inom parantes tänker för att vara handikappad. Sanningen är ju att de SUGER. Jag kan inte komma på en enda rolig svensk stå-upp-kvinna och jag har ändå letat med ljus och lykta, trust me.
Jag vill ha nåt som är kul och utmanande samtidigt, som flyttar gränserna framåt. Som inte bara låter som ett gäng sammanfogade vitsar från Hemmets Journal och handlar om att män är si och kvinnor är så och oj så tokigt det kan bli ibland i vardagen. I stället för att dunka varandra i ryggen lite hemtrevligt och säga att det är bra tycker jag att ni skall köra en kniv mellan skulderbladen på varandra. Bli lite bättre. Våga lite mer.
Veckans bästa:
Mineralvatten med citronsmak. Jag har aldrig gillat mineralvatten, förrän nu. Det smakar lite som läsk, fast man känner sig nyttig eftersom man hjärntvättats av reklamfilmer om hälsokällor och gud vet allt. Ja, jag vet att mineralvatten = vanligt kranvatten som tappats på flaska i en fabrik och färdats 1000 mil. Men det KÄNNS inte så, det KÄNNS sunt och fräscht. Gott är det också.
Veckans sämsta:
P-piller. Jag fick p-piller utskrivna på gynekologens eget initiativ när jag var 16. När man är så ung tänker man inte så mycket, man bara tackar och tar emot. Sedan spyr man som en gris i en månad, och när man därefter byter sort blir man tjock och deppig. Egentligen säger det sig väl självt att det inte är bra att proppa i sig en massa hormoner för att slå naturlagarna ur spel. Ironiskt nog lär också en av de vanligaste biverkningarna av p-piller vara att man tappar sexlusten. Näe, gör som jag: SLUTA MED PILLREN.