Inte Annie Lööfs fel att Centern sjunker
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-07-06
Debattörerna: För tidigt att utropa partiledaren till syndabock
När Annie Lööf tillträdde som centerledare var det många som hoppades på en omedelbar nystart för partiet. Med ny vind i ryggen och en snitslad bana av förbättrade opinionsresultat skulle man hitta tillbaka till fornstor betydelse i svensk politik. I stället har ökenvandringen fortsatt, och den svallande entusiasmen har efter hand ersatts av dovt knorrande.
Men det som i höstas lät som korpkraxande borde nu uppfattas som en stråle av hopp: politiken är viktigare än partiledaren. Juryn är fortfarande ute vad gäller Lööfs betydelse för opinionsläget, eftersom det i slutändan beror på hur hon lyckas genomföra och kommunicera reella politiska förändringar.
Hur skall hennes ledarskap så här långt bedömas om kräftgången i opinionen ännu inte kan användas som måttstock? Ett sätt är att ta en närmare titt på hennes utlovade prioriteringar. Framför allt lovade hon att med vässad tydlighet se till att dimmorna skingrades kring Centerns varumärke. Så ... hur tydlig har hon egentligen varit?
Även utanför tidningarnas kommentarsfält har Lööf behäftats med epitetet ”floskeldrottning”. Det är sant att hon inledningsvis hade en ovana att ta till förprogrammerade fraser (Fråga: ”Hur skall Centerpartiet lyckas bättre?” Återkommande svar: ”Vi måste synas mer i fler kanaler” – en truism som konstigt nog sällan ledde till den givna följdfrågan “Hur då?”), men hon har snabbt blivit en mycket bättre kommunikatör.
Om vi bortser från Ekots lördagsintervju i april, ett nadir som måste fått kallsvetten att springa fram även på hårdföra Lööf-entusiaster, så känns hon redan väl hemmastadd i sin medieroll, och det kommer att bli ännu bättre efter hand som hon vågar frigöra sig från medieträningens striktaste bojor.
Lördagsintervjun i P1 belyste dock effektivt att det inte är hur hon kommunicerar utan vad hon kommunicerar som utgör utmaningen. När rollerna som visionär framtidsbyggare, sammanhållande partiledare och minister kolliderar grumlas tydligheten. Näringsministerposten utgjorde av förklarliga skäl en oerhörd lockelse, men partistrategiskt hade det nog varit bättre att åtminstone inledningsvis låta Maud Olofsson fortsätta på posten och därmed klä skott för ”gamla” Centerns alliansuppgörelser, medan Lööf med större fokus tog sig an den politiska förflyttningen.
Det största hotet för Centern är ju i praktiken Moderaterna som likt en svällande igel suger i sig småpartiernas väljare, och att utmana den moderata hegemonin hade varit mycket enklare från en position utanför regeringen.
Ett kopplat problem är kommunikationen av nya centeridéer. Försöksballonger som rör skattesänkningar eller sänkta ingångslöner för ungdomar ligger i linje med Lööfs instinkter, och med det mandat hon givits att ändra partiets politik. Att allianskamraterna sticker hål i dem innan de hunnit lyfta vattnar ur tydligheten eftersom hon genast måste börja jämka av hänsyn till de känsliga regeringsförhandlingarna.
Lööf måste ovillkorligen hitta arenor och sakområden där hon bättre kan uppfylla löftet att presentera raka och rena centerlinjer. Näringslivsdepartementet är i det avseendet en problematisk plattform.
En möjlighet vore att uppgradera det så kallade “framtidsbygget” och frankt deklarera att här är en högprofilerad plats där centerns egen politik diskuteras helt oberoende av regeringens nuvarande överenskommelser.
En sådan höjd svansföring kommer att skapa irritation i Alliansen, men Annie Lööf måste nog bli en mindre foglig minister för att bli en bättre centerledare.
Malena Rosén Sundström
Mikael Sundström
-