Nej till våld - ja till fred
Det finns hopp. Aftonbladet debatt publicerar i dag ett sådant hopp.
I uppropet här intill har 21 judar och 21 palestinier som lever i Sverige gått samman för fred.
De ställer sig bakom en internationell deklaration från Kairo i somras där tron på humaniteten hos den andra sidan är central.
Judiskt-palestinskt initiativ för fred i Mellanöstern.
Vi undertecknare, svenskar med judisk och palestinsk bakgrund, tar härmed initiativ till en mobilisering för verklig fred mellan israeler och palestinier. Med vårt initiativ stödjer vi den israelisk-palestinska deklarationen från Kairo den 25 juli 2001, som har undertecknats av ett femtiotal israeler och palestinier, bland dem Yossi Beilin, Yasser Abed Rabbo, Amos Oz och Hanan Ashrawi. Vi uppmanar parterna och alla världens regeringar att arbeta för fred i enlighet med deklarationens grundvalar.
Kairodeklarationen:
NEJ TILL BLODSUTGJUTELSE,
NEJ TILL OCKUPATION,
JA TILL FÖRHANDLINGAR,
JA TILL FRED.
Vi som har undertecknat detta dokument är israeler och palestinier och vi har mött varandra under en tid som är värsta tänkbara för våra båda folk. Vi har samlats för att kräva stopp för blodsutgjutelse och ockupation, för omedelbar återgång till förhandlingar och förverkligandet av fred mellan våra folk. Vi vägrar att finna oss i att situationen ständigt försämras, med de allt längre listorna över offer, lidandet och den verklighet som innebär att vi alla kan komma att dränkas i ett hav av ömsesidiga fientligheter.
Vi höjer härmed våra röster och bönfaller alla människor med god vilja att sansa sig, att återupptäcka medkänsla, mänsklighet och gott omdöme och att avvisa den outhärdliga utförsbacken mot fruktan, hat och rop på revansch.
Trots allt som hänt tror vi fortfarande på humaniteten hos den andra sidan, att vi har en motpart som också vill ha fred och att konflikten mellan våra båda folk går att lösa med förhandlingar. Misstag har gjorts på alla sidor. Anklagelser och beskyllningar är inte gångbar politik och kan inte ersätta ett allvarligt engagemang.
Uppfattningen, som finns hos båda parter, att "tiden är på vår sida" är en illusion. Tidens gång gynnar endast dem som inte tror på fred. Ju längre vi väntar desto mer oskyldigt blod kommer att gå till spillo, desto större blir lidandet, desto mer kommer hoppet att urholkas. Vi måste agera omedelbart för att åter bygga upp vår gemenskap, för att få ett slut på den andra partens brutalisering och för att återskapa möjligheten till en rättvis fred, som ger båda parter en framtid. Vägen framåt går via folkrätten och förverkligandet av FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338. Det innebär en lösning baserad på 1967 års gränser, med två stater, Israel och Palestina, som lever sida vid sida med sina respektive huvudstäder i Jerusalem.
Det går att hitta lösningar på alla ouppklarade problem. Lösningar som är rättvisa gentemot båda sidor och som inte urholkar de palestinska och israeliska staternas suveränitet utan som överensstämmer med vad deras respektive medborgare eftersträvar och som förkroppsligar bägge folkens - judarnas och palestiniernas - strävanden att skapa självständiga stater. Denna lösning ska bygga på de framsteg som gjordes under tiden från november 1999 till januari 2001.
Det som nu behövs omedelbart är att Mitchell-kommissionens rekommendationer fullständigt och exakt förverkligas, inkluderande ett slut på våldet, en fullständig frysning av bosättaraktiviteterna, att ej verkställda överenskommelser realiseras och en återgång till förhandlingar. Denna process måste övervakas av en objektiv tredje part.
Vi ser det som vår plikt att samarbeta och att var och en av oss i våra egna samhällen får stopp på försämringen av våra relationer, för att återuppbygga förtroende och tro och hopp om fred.