Palestina måste ta sitt ansvar för flyktingarna
Med Färdplanen utrullad framför parterna i Mellanösternkonflikten kommer båda sidor att tvingas till att kompromissa i de svåraste frågorna. För Israels del handlar det om att vänja sig vid tanken på att bosättningarna måste försvinna eller att åtminstone bosättarna konstaterar att deras framtid ligger inom det som var Israels gränser före krigsutbrottet 1967. För palestiniernas del handlar det om att förlika sig med tanken på att de palestinska flyktingarnas öde är lika tragiskt och allvarligt som alla flyktingars öde, varken mer eller mindre.
Historiska misstag och FN:s oförmåga att ta konsekvenserna av sina egna beslut har försatt de palestinska flyktingarna i ett moment 22. Å ena sidan 55 år av uppdämda förväntningar som ett resultat av politisk cynism och utnyttjande av deras sårbara situation. Å andra sidan en realpolitisk verklighet som gör flyktingarnas förväntningar omöjliga att genomföra.
Det unika med det palestinska flyktingproblemet är att det har permanentats, etablerats och blivit ett fast inslag i Mellanösterns demografiska bild med världssamfundets goda minne.
Den arabiska sidan har påstått att Israel drev iväg flyktingarna och från israeliskt håll har det hävdats att människorna lockades bort. I Israel har ett antal ”nya historiker” under de senaste tio åren ansträngt sig för att befria historieskrivningen från de myter som präglat debatten. Denna självrannsakan började med en doktorsavhandling av den israeliske historikern Benny Morris. Han skiljer mellan fyra huvudfaser i uppkomsten av flyktingproblemet.
l Under den första, i februari och mars 1948, satte sig akademiker, affärsmän och överklass i säkerhet.
l Den andra fasen utspelades mellan april och juni samma år. Det var mass-flyktens månader. Morris finner inga bevis för att arabstaternas ledare lockade människor att fly. Däremot kan lokala arabiska ledare i en del fall ha hetsat palestinier till flykt. Morris slår också fast att det aldrig existerat någon israelisk plan att fördriva palestinier. Men lokala israeliska befälhavare tycks ibland ha gjort allt för att få iväg dem.
l Under den tredje fasen, från juli till oktober, utfärdade den israeliska armén formella order som förbjöd alla former av övergrepp mot civila araber. Dessa ignorerades i en del fall av lägre befäl.
l I den fjärde och sista fasen, oktober och november, ägde att antal våldsamma israeliska övergrepp rum. I Dawayima, väster om Hebron, kan man tala om en massaker – omkring åttio människor dödades eller sårades.
Flykten 1948, sammanfattar Morris, var resultatet av krig, inte av medveten planering, vare sig judisk eller arabisk.
I december 1948 röstade FN:s generalförsamling fram resolution 194. Där fastslogs att de palestinska flyktingar som ville återvända till sina hem skulle ha rätt att göra så. De övriga skulle erhålla kompensation för förlorad egendom.
1949 beslutade FN även att de palestinska flyktingarna skulle hanteras av UNRWA (United Nations Relief and Works Agency) tills en lösning infann sig. I UNRWA:s första rapport, från 1 maj 1950, beräknades antalet flyktingar till 914 000. Definitionen på en flykting blev följande:
En arabisk person som hade bott inom det brittiska mandatet Palestina mellan juni 1946 och maj 1948 och hade flytt. Med tiden har mandatet förnyats vart tredje år och definitionen har utökats till flyktingarnas barn och barnbarn. Pale-stiniers flyktingstatus går alltså i arv.
1959 presenterade Dag Hammarskjöld en plan i FN för hur det palestinska flyktingproblemet skulle kunna lösas. Tanken var att integrera flyktingarna och ge dem medborgarskap i de oljeproducerande länderna. Förslaget förkastades av UNRWA.
Som Ralph Garroway, före detta chef för UNRWA, förklarade i augusti 1958: ”Arabstaterna vill inte lösa flyktingproblemet. De vill behålla det som ett öppet sår, en skymf mot FN och ett vapen mot Israel. Arabiska ledare struntar i om flyktingarna lever eller dör.”
Det palestinska flyktingproblemet är det enda i världen som har ett eget flyktingorgan.
Under 53 år har man enligt UNRWA:s beräkningar kommit fram till att det i dag finns cirka 3,8 miljoner palestinska flyktingar. Det höga antalet har flera grunder.
1 Många flyktingar registrerade sig med mer än ett namn för att kunna få mer än en ranson vid proviantutdelning.
2 Flyktingarna beräknades efter antalet ransoner som delades ut.
3 När flyktingar avled togs deras ransoneringskort över av andra. De avlidna föll aldrig ur UNRWA:s statistik.
4 Flyktingstatusen för palestinska
flyktingar är den enda som går i arv.
Om flyktingarna ska återvända exakt till den plats de kom från eller stanna där de bor – vilka ska då bo i den planerade staten Palestina? Från israeliskt håll vore det omöjligt att acceptera att 3,8 miljoner flyktingar villkorslöst skulle återvända till sina hem. Israels rättsliga status som självständig nation ger landet möjlighet att utifrån sina egna lagar besluta om vilka regler som skall gälla för medborgarskap och invandring. Om Israels rätt att fatta beslut i dessa frågor ifrågasätts av andra stater eller FN, så har landet förlorat sin självständighet.
Flyktingproblemets utveckling var inget som kunde förutses. I resolution 242, från 1967, står det om en rättvis lösning på flyktingproblemet. Att man undviker att yrka på ”rätten att återvända” visar att även FN tycks ha konstaterat det omöjliga i att implementera resolution 194.
Samtidigt som FN:s medlemmar bör ge den tänkta palestinska staten all den hjälp som behövs, skall även de flyktingar som kan påvisa att de förlorat egendomar eller på annat sätt är berättigade till kompensation, få ersättning. Det gäller alla de länder som deltog i kriget 1948 och som bidragit till att en lösning hittills inte blivit möjlig.
Det är inte rimligt att ställa krav på de flyktingar som oförskyllt sitter i läger. Däremot måste det palestinska ledar-
skapet förlika sig med att följden av en palestinsk stat bland annat innebär att ta ansvar för de palestinska flyktingarnas framtid.
Eli Göndör
Skriftställare,
bosatt i Israel under 25 år