Kan våldtäktsmän inte bo på fina gatan ?
Kriminal- reportern Katarina Wennstam skriver på debatt
De är unga kriminella invandrare från
Botkyrka. De våldtog en 35-årig tvåbarnsmamma i Tumba. Det blev krigsrubriker i
medierna i veckan. I Malmö pågår just en rättegång kring en gruppvåldtäkt, där de åtalade är välutbildade ”fina” killar. Det har inte väckt samma uppmärksamhet i medierna.
Slappheten hos medierna bidrar till att folk tror att det är ”de andra” som våldtar, inte sonen, grannen eller kompisen, menar kriminalreportern Katarina Wennstam.
Detaljer från den senaste uppmärksammade gruppvåldtäkten fyller löpsedlar och artiklar. Ett fruktansvärt övergrepp har begåtts mot en kvinna av flera gärningsmän i Tumba, söder om Stockholm.
Jag sitter i väntsalen ute på Arlanda och ser andra passagerare sitta med tidningarna uppslagna med rubriker som ”Våldtogs av nio män” och ”Våldtogs av gäng – i flera timmar”. Flera personer skakar omedvetet på huvudet medan de läser. Vad är det här för fruktansvärda män, antar jag att de tänker – för det är så jag tänker.
Men mellan raderna får vi sedan veta vad det här är för män – för artiklarna förklarar tydligt att det här är inte vilka män som helst. Det här är kriminella unga killar som har levt på fel sida lagen större delen av sitt liv och polisen i området meddelar att ”övergrepp är en del av gängets kultur”. Vi får också veta att gänget kännetecknas av ”en förnedrande kvinnosyn”. Det skrivs inte svart på vitt att killarna har invandrarbakgrund, men det kan knappast bli tydligare.
När tidningar skriver ”ungdomsgäng” betyder det en grupp med killar som har ursprung i andra länder än Sverige, när det talas om gängets ”kultur” får vi mellan raderna veta att de inte har samma värderingar som ”vi andra”. Om nu någon skulle få för sig att missförstå mig vill jag passa på att förklara att jag inte på något sätt är ute efter att förminska det som hände den här kvinnan. Det är ett fruktansvärt övergrepp att bli utsatt för sexuellt våld, men det är också en liten seger för kvinnofriden varje gång ett våldtäktsoffer orkar göra det som den här kvinnan gjorde – polisanmäla övergreppet.
Men varför just denna våldtäkt, frågar jag mig. Varför blir det krigsrubriker av just Tumba-övergreppet? Varför ska vi läsare få frossa i fakta om de misstänkta gärningsmännen den här gången – och inte alla andra gånger då män våldtar kvinnor?
Enligt Brottsförebyggande rådet polisanmäldes 2 165 våldtäkter förra året. Få av dessa är lika spektakulära som Tumba-fallet och blir aldrig nyhetsstoff, men är inte desto mindre fruktansvärda för de drabbade. Låt mig ge några exempel.
För drygt en vecka sedan dömdes två 20-åriga män av Svea hovrätt för grovt sexuellt utnyttjande. Domen handlar om en gruppvåldtäkt i en sommarstuga i Norrtälje, då de två unga männen utnyttjade en kvinna som hade däckat efter en grillfest. Under övergreppet tog de kort på den utslagna kvinnan i olika förnedrande poser. Den våldtäkten har inte skapat några rubriker.
Samtidigt pågår en rättegång i Malmö om en gruppvåldtäkt som ägde rum i höstas. Två unga män är åtalade. Kvinnan fick omfattande skador i underlivet av övergreppet. Utöver några artiklar i lokalpressen i samband med att männen greps har inga andra medier bevakat det här fallet.
Och för några veckor sedan dömdes en annan ung man för inblandning i ett övergrepp tillsammans med en kompis. Också den våldtäkten ägde rum i Tumba, men inget har skrivits om domen.
Varför? Kanske var det mycket att göra på samtliga nyhetsredaktioner i landet när just dessa övergrepp polisanmäldes. Kanske nyhetsvärdering. Kanske det faktum att de tre gruppvåldtäkter jag refererar till begicks av ganska vanliga, till synes trevliga, och framför allt ”helsvenska” gärningsmän.
Våldtäktsmännen i Malmö är högavlönade killar med fina jobb, inte typen av killar som lever upp till bilden av hur en sexualförbrytare ska vara. Inte heller de andra gärningsmännen skulle någon bli rädd för om man mötte dem på en mörk gata en kväll. De är inte grovt kriminella. Det här är inte killar som har några antisociala meddelanden intatuerade på överarmen, men det råder inget som helst tvivel att också de här gärningsmännen har ”en förnedrande kvinnosyn”. Här finns ingen gängtillhörighet som kan ge oss svaret på varför de förstörde livet och underlivet på en ung kvinna, här kan vi inte fråga oss vad det finns i ”deras kultur” som gör dem till våldtäktsmän. Här finns inga enkla förklaringar – och det gör det inte heller när det gäller gärningsmännen som är misstänkta för den senaste gruppvåldtäkten i Tumba.
Med jämna mellanrum får jag samtal eller brev från personer som tycker att vi journalister måste ”skriva mer om alla invandrare som våldtar”. Deras resonemang liknar inte sällan de som främlingsfientliga grupper som nationaldemokraterna och sverigedemokraterna gör partipropaganda av – de brukar säga att vi har ”importerat en våldtäktskultur” till Sverige med invandringen.
Det skrivs inte svart på vitt att
killarna har invandrarbakgrund, men det kan knappast bli tydligare.
Det var inte länge sedan en annan kvinnlig journalist frågade mig om det inte ”bara är muslimer” som våldtar. Jag nämnde flera gruppvåldtäkter med ”svenska” gärningsmän, som jag bevakat i mitt arbete för Sveriges Television. Hon svarade kort ”jaha, dem har jag aldrig hört talas om”.
En lärare i Uppsala skrev nyligen ett brev fullt av hat där han gjorde klart att i vart fall han tänkte fortsätta ”sprida sanningen” till sina elever – att det är invandrare som är de typiska våldtäktsmännen. Och egentligen är det ju inte så konstigt att folk har den här uppfattningen – eftersom alla de andra våldtäkterna aldrig når allmänheten.
Alla de våldtäkter där gärningsmännen är som folk är mest – trevliga, reko och trovärdiga killar, killar som skulle kunna vara din eller min granne, kompis eller pojkvän.
Men de gärningsmännen vill vi inte kännas vid. Det är mycket lättare att fortsätta hålla våldtäktsproblematiken på armlängds avstånd.
Vi fortsätter att läsa och förfära oss över gruppvåldtäkter där ”deras gängkultur” blir hela förklaringen. Det berättas att de misstänkta gärningsmännen i Tumba ”vägrar att medge att de gjort något fel”. Vilken överraskning... Få är de gärningsmän oavsett social, kulturell eller ekonomisk bakgrund som erkänner och inte skyller på kvinnan. En polis i området säger till Aftonbladet att han är bestört över männens kvinnosyn och att ”kvinnor inte är värda någonting för dem”. Och hur är det med kvinnosynen hos de två unga välutbildade killarna från Norrtälje som utnyttjade och fotograferade en utslagen kvinna?
Hur är det med människovärdet hos kvinnan som fick sitt underliv söndertrasat av två arbetskollegor? Med detta snäva sätt att belysa bara ”vissa” våldtäkter fortsätter vi, samhället och folk i allmänhet, att skjuta ifrån oss problemet med sexuella övergrepp. Vi lutar oss tillbaka, fasta i tron att det inte kan finnas något i ”vår” kultur som är värt att syna och ifrågasätta. Jag tänker också på alla de kvinnor som varje år våldtas av till synes ”fina” killar – alla de kvinnor som inte vågar eller orkar polisanmäla för att de tänker ”vem ska tro på mig, ingen kommer att tro på mig när jag säger att den här mannen våldtog mig” – alla de kvinnorna har lika stor rätt att bli trodda.
Katarina Wennstam
Journalist på Sveriges Television.
Författare till boken ”Flickan och skulden”. Arbetar just nu på en bok om gärningsmän, som kommer ut nästa år.