Vägval Vänster provocerar
Anna-Klara Bratt: Vänstern är på hugget men partietablissemanget i kris
Kris eller pånyttfödelse? Det är bara att gilla läget.
Vänsterpartiet är i kris. Hot om splittring, marginalisering och avhopp. Men lyfter vi blicken har en omfattande global solidaritetsrörelse samlat till gigantiska sociala forum, demonstrerat och nätverkat och till sist fått upp frågan om skuldavskrivning för världens fattigaste länder på världens rikaste länders bord.
Att få samma internationella gehör för global solidaritet genom partiväsendet är i dag en otänkbarhet. Endast socialdemokrater sitter i ministerråden i EU, och Göran Perssons utrikespolitiska profil är minst sagt låg.
Förenklat kan man säga att ”vänstern” är på hugget, men partietablissemanget är i kris. Partietablissemanget, men också arbetarrörelsen.
Att det delvis är hela arbetarrörelsens dilemma som är uppe till diskussion problematiseras naturligtvis av att stora delar av arbetarrörelsen väljer att inte aktivt delta i diskussionen. Ignorans eller intolerans – är det inte det ena så är det andra. (När Vägval vänster hade riksting i januari var det vänsterpartiet och socialdemokraterna som inte dök upp. Sveriges största parti kunde inte hitta en ersättare till Ola Nilsson, organisationschef, socialdemokratiska arbetarpartiet, för en timslång diskussion om vänsterns framtid. Att vänsterpartiet valde att utebli är i så fall lättare att förstå.)
Desto viktigare att det någonstans förekommer förutsättningslösa diskussioner över parti- och organisationsgränser.
Däremot har man ansträngt sig att göra en omvärldsanalys ur ett vänsterperspektiv samt vågar närma sig frågan om nya sätt att organisera sig: Vad lära av fredsrörelsen, kvinnorörelsen, globaliseringsrörelsen? Vad lära av historien och vänsterns utveckling i andra länder? Hur härbärgera besvikna socialdemokrater, partilösa aktivister, utsparkade ombudsmän och nerröstade ”förnyare” och därefter förhålla sig till krigslystna feminister och visionära miljömuppar? Hur nå de unga när det är de äldre (främst männen) som sitter med pannan i djupa veck? Hur gå vidare med EU?
Detta kräver ett öppet sinne och ett öppet sinne kräver tolerans. Samma slags tolerans som präglar de många olika grupper och organisationer som lyckats samla sig i globaliseringsrörelsen.
Den svenska vänsterns interna konvulsioner kan utveckla sig på tre sätt: antingen genom regelrätta kraftmätningar där några går ut som segrare och andra som förlorare. Eller också som regelrätta kraftmätningar där alla går ut som förlorare. Eller – genom öppna samtal, tolerans och innovativ organisationsförmåga – till något nytt.
Detta är en utmaning både för de ”fördrivna” i Vägval vänster, det övergivna vänsterpartiet, men också för miljöpartiet vars kongress nyligen röstade ner enskilda kvinnors önskan om att få bilda ett särskilt kvinnoförbund.
Men det är också en utmaning för socialdemokraterna som inte kommer att kunna bilda enpartiregering utan röda, gröna och kanske lila samarbetspartier.
Kris eller pånyttfödelse. Splittring eller diversifiering. Vad det än är, gäller det inte bara vänsterpartiet. Alla är indragna, både i Sverige och i vår omvärld. Det är lika bra att gilla läget. Och försöka att vara en del av lösningen. Det behövs solidaritet över köns-, nations- och etnicitetsgränser för att arbetarrörelsen ska klara sig genom det kommande århundradet.
Och då har Vägval vänster levererat det bästa av diskussionsunderlag – inte minst för socialdemokraterna och LO. Men de sitter väl säkert försjunkna i facklig-politiska samarbetssamtal och har inte tid med samtid och omvärld. After all, vi måste ju hålla inflationen och kvinnolönerna nere. Eller?
Anna-Klara Bratt
f d chefredaktör, numera ledarskribent, på syndikalistiska veckotidningen Arbetaren och ivrig supporter till feministiska initiativ.