Glöm inte vad ni lovade

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-10-10

6 juni-rörelsen: Utomnordiska väljare gav er segern – och kan fälla er 2010

De segregerade och diskriminerade i Sverige har förlorat ett år med den nya regeringen och den nya integrationsministern Nyamko Sabuni.

Krav ställs som vanligt på invandrade och deras barn. Men inte på dem som diskriminerar.

Vad hjälper det de boende i Rosengård att vi har en minister med invandrarbakgrund när regeringen inte vågar ställa krav på dem som diskriminerar?

Ministern vill eller vågar inte inleda arbetet med en nedmontering av maktens diskriminerande strukturer.

Av de anslagna 400 miljonerna till integrations- och jämställdhetsdepartementet har bara en bråkdel använts och risken är att dessa medel omfördelas till andra poster i statsbudgeten. Alliansregeringens integrationspolitik är obefintlig: integration, var god dröj, omkoppling sker.

Utan en stor förflyttning av utomnordiska medborgares röster från vänster till höger skulle inte moderaterna inneha statsministerposten. Enligt SVT:s valundersökning föll socialdemokraterna och vänsterpartiet från 72,8 procent 2002 till 47,9 i valet 2006. Moderaterna ökade från 9 till 23 procent.

Många som tröttnat på vänsterblocket flyttade sina röster högerut för att testa moderaternas tal om fler jobb, kamp mot utanförskap och motverkande av diskriminering.

Men klyftorna ökar mellan fattiga förorter där majoriteten av invånarna är invandrade och välmående bostadsområden där majoriteten är etniska svenskar.

Alliansens politik i Stockholm är som en omvänd variant av Robin Hoods stridsrop från Sherwoodskogen: Ta från de mörkhyade, fattiga stockholmarna i utsatta förorter och ge till de allt mer välmående vita i Täby, Danderyd och Djursholm.

Vi vägrar att acceptera de etablerade partiernas och politikernas repressiva retorik och förnedring av de invandrade. Och vi kommer att uppmana till protester mot partier eller politiker som inte motverkar diskriminering – vare sig i ord eller handling.

Tack vare – och inte trots – bland andra invandrade har Sverige uppnått den välfärd och det välstånd landet har. Men detta sägs nästan aldrig av den politiska makten. Invandrade ses som ett problem och inte som en tillgång.

Socialdemokratin och vänsterpartiet erkänner att det existerar etnisk diskriminering men vill inte på allvar prioritera bekämpandet av den, eftersom det skulle innebära en djup kritik av det svenska samhällssystem som exkluderar ”de annorlunda”. Dessutom skulle dessa partier, i likhet med de borgerliga, riskera att förlora röster till sverigedemokraterna.

Politiker med invandrarbakgrund anpassar sig till de politiska partiernas diskriminerande strukturer och driver inte diskrimineringsfrågor på allvar.

De få som gör det riskerar sina förtroendeuppdrag, misskrediteras och stämplas som problematiska och kontroversiella. Därför håller de flesta en låg profil eller avstår medvetet för att inte äventyra sin politiska karriär.

Invandrade politiker som har viktiga uppdrag och inte slåss mot samhällets diskriminerande strukturer, inklusive politiska partier, är medskyldiga till att arbetet mot diskrimineringen inte går framåt.

Vi anser att det är viktigt att lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter, som alla partier säger sig stå för, omvandlas från ord till handling. Om de etablerade partierna inte rannsakar sig själva och tar den framförda kritiken på allvar förutser vi en utveckling där det bildas ett parti som är berett att göra detta.

Utomnordiska väljare avgjorde valet 2006. Samma röster kan avgöra även valet 2010.

Juan Fonseca, Ordförande Diskrimineringsbyrån
Mikael "Prinsen" Trolin, F d nationell integrationssamordnare (fp)
Kurdo Baksi Samhällsdebattör och författare
Andrea Gaytán Vega (s) Ordförande FAI (Fackliga aktiva invandrare), Stockholm
Antero Sjöman Verksamhetsledare Mångkulturella folkhögskolan, Göteborg
Rebwar Hassan (mp) Kommunfullmäktigeledamot, Stockholm