Nästa gång kan det vara dig de ger sig på
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-02-03 | Publicerad 2015-02-02
Marcus Birro: Vill ni ha ett samhälle där pöbeln slår på den som redan ligger?
Mitt i stormen är det som bekant lugnt. Det är först när man orkar dra upp persiennerna som man upptäcker hur mycket skräp och sot som virvlat upp där ute.
Det som hänt mig är ingenting att börja grina för. Jag står för vad jag gjort, vem jag är och vilka jag ätit lunch med.
Jag lever nämligen i den naiva föreställningen att man har rätt att äta lunch med vilka man vill. Utan att
1. Bli jagad av kvällspressen.
2. Tvingas få polisbeskydd.
3. Förlora sitt arbete.
Jag hade uppenbarligen fel. Men kan någon förklara för mig hur mitt brott ser ut? Vad har jag gjort mig skyldig till?
Det är nämligen viktigt att vi (och kanske främst jag själv) orkar och vågar lyfta blicken och se den något större bilden.
Mediestormarna runt mig handlar inte längre om vem jag är och vad jag skriver, utan om din, hennes, hans, allas rättighet att skriva och tycka utifrån sina hjärtan. Och att visa på det orimliga och skrämmande i att en människa kan få sparken från sina jobb, bli hotad och hatad och tvingas ha polisbeskydd baserat på vem han ätit lunch med. Vad är det för ett land? Vad säger det om oss?
Det handlar också om de stora tidningarnas hyckleri i frågan om att älska olika, det handlar om hur annars anständiga människor väljer att mobba, trakassera, förfölja och förlöjliga en person som uppenbart har förlorat rätt mycket. Det är en protest mot den pöbel som, egentligen utan att veta riktigt varför, fortsätter att sparka på en som redan ligger ner.
Människor som slåss mot rasism och för jämställdhet men inte har några problem att håna och hata dem som inte tycker som de själva gör.
Det hyckleriet är verkligen ohederligt.
För så här är det: nästa gång kan det vara dig som de ger sig på. Just dig. Och då kommer du ångra att du var en av dem som höll käften eller kanske till och med var en hes röst i den elaka kör av hat och avsky som sjöng under några dygn förra veckan.
Men de två sista dygnen har väldigt mycket hänt. De cyniska skadeglada applåderna har tystnat. Allt fler inser att en riktig och sann demokrati faktiskt måste tillåta tankar, människor och sammanhang som man själv inte gillar. Det är vad utveckling handlar om. Att bemöta sin medmänniska med respekt. I en sann demokrati ägnar man sig inte åt att förfölja och trakassera folk. Du behöver inte hålla med mig om allting. Jag blir bara glad om du inte gör det för då kan vi (åtminstone i ett demokratiskt land) sätta oss ner och lyssna och försöka förstå varandra.
Den här uppdelningen mellan vi och dem som Sverige ägnar sig åt är helt fel väg att gå. Att människor som älskat varandra blir ovänner för att en av dem byter politiskt parti är ingen god utveckling. En människa kan inte degraderas till enbart sina åsikter. Och hur kan och ska ni få reda på hur andra människor tänker om ni väljer att regla dörren och frustande stå vid titthålet och fördöma alla som inte tycker som er? Ett land som fungerar så blir ett olyckligt och bittert land.
Bjud in folk! Sätt dig ner med dem. Lyssna på dem. Tala med dem. Bryt ner hatet. Bryt ner den här förbannade politiska likriktningen. Att älska olika borde faktiskt handla om att älska just olika och inte bara att älska olika så länge de olika tänker som du…
Sluta behandla dina medmänniskor som spetälska. Sluta vara så förtvivlat inskränkt att du bara lyssnar på röster som bekräftar det du redan tycker. Lyft blicken. Som en tidigare statsminister sa: Öppna era hjärtan.
Marcus Birro,
poet och författare