Jag är 28 år – men kroppen känns hopplöst gammal
Elin Grelsson om jobb som kostar för mycket
Just i dag är en huvudvärksdag. Jag tar några tabletter och hoppas att det lättar, fortsätter att arbeta. Huvudvärksdagarna är ändå lättare att hantera än de dagar då min problemaxel gör sig påmind. Den axel som värker med jämna mellanrum, problem som började när jag arbetade med monotona arbetsuppgifter, med få möjligheter till paus eller ombyte. Jag föredrar även huvudvärken framför ryggontet, som ibland gör att jag får stå och arbeta. Förmodligen en effekt av dålig ergonomi under de år då jag arbetade som städerska och inte hade tid att tänka på hur jag skulle skona ryggen under de stressiga förhållanden som rådde.
Jag är knappt 28 år, men min kropp känns ibland hopplöst gammal. Tärd av många års brist på semester, stress, tunga arbeten, oro och sömnproblem. Numera kräver den minst åtta timmars sömn, träning och mat på regelbundna tider för att jag överhuvudtaget ska fungera.
Jag ser mig omkring på Twitter och i bloggar, hur folk arbetar långt över 40 timmar i veckan och fortsätter frenetiskt att jobba trots feber och sjukdom. Hur man tar några tabletter, torkar värktårarna och gör en intervju. En realitet för många frilansare och egenföretagare, som helt enkelt inte kan vara sjuka. Samtidigt arbetar allt fler via bemanningsföretag, med osäkra arbetstider och krav på att alltid vara tillgänglig. Inte heller inom dessa områden finns det någon reell möjlighet att vara sjuk.
Arbetsmiljöverkets senaste rapport visar att anmälda arbetsskador fortsätter att öka inom sektorer som vård, skola och omsorg. Offentliganställda kvinnor är den grupp som drabbas värst. Det är alarmerande i sig. Ännu mer alarmerande är dock att Arbetsmiljöverkets siffror förmodligen bara är toppen av ett isberg. Det är långt ifrån alla som anmäler sina arbetsskador. Jag tror aldrig att jag träffat någon städerska, vårdbiträde eller kanslist som inte känt av sitt arbete i kroppen. Alla har haft någon form av värk, förslitningsskada och långvarig stress som påverkat deras mående.
Detta har dessutom varit människor med en relativt trygg anställning. Bland alla de som arbetar inom bemanning, timvikariat och de som tvingas hoppa mellan arbeten är mörkertalen förmodligen ännu större. Många saknar tillgång till företagshälsovård, ergonomisk utbildning, fackförbund och kontakt med Försäkringskassan. Minst lika mycket saknas medvetenheten om vad arbetsrelaterade skador innebär och att det ens går att anmäla. För den som jagar bemanningstimmar är den värkande axeln eller feberdimman ett mindre problem, jämfört med att försöka få ihop tillräckligt med avlönade timmar för att klara hyran.
Men det höjda tempot inom arbetslivet får effekter för våra kroppar. I generationen efter mig kommer minst lika många att känna sig gamla och slitna innan de ens nått trettio års ålder. Ett samhälle där människor inte har råd eller möjlighet att lyssna till sina kroppars signaler och få den vila som alla behöver är ovärdigt. Arbetslinjen kan inte bekostas av vår fysiska och psykiska hälsa.