Smutsig maktstrid bakom grön fasad
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-07
Lars Ångström: Kvinnliga språkrörskandidater smutskastas
Miljöpartiets process för att vaska fram vilka som ska bli nya språkrör har med rätta hyllats av många för sin öppenhet och demokratiska förankring. Egentligen är det lite märkligt, att man ska hyllas för en process som nästan helt går att likna den som vi alla får ta del av var fjärde år. Kandidater och partier formulerar öppet en politik som sedan väljarna får ta ställning till.
Samma princip gäller i Miljöpartiet, kandidaterna till språkrör och partisekreterare har trätt fram och formulerat vad de vill. Sedan får medlemmarna välja sin företrädare. Egentligen är det märkligare att processen i andra partier sker utan insyn och tydligt deltagande.
Men även solen har fläckar.
Inför de tre senaste valen har jag haft uppdraget att hålla i valrörelseutbildningen av Miljöpartiets toppkandidater. Det har bland annat handlat om hur man effektivast bedriver politiska kampanjer och ett av momenten har handlat om personvalskampanjande. Ett grönt och etiskt förhållningssätt är att hela tiden tala om vad man själv vill i stället för att tala om varför alla andra är dåliga. Jag är övertygad om att just det faktum att Miljöpartiet bedrev positiva politiska kampanjer utan att hemfalla åt amerikansk så kallad ”negative campaigning” är en av många förklaringar till partiets exceptionella valframgångar.
Trots det så ser jag nu hur det annalkande språkrörsvalet lockar fram de sämsta sidorna, även hos miljöpartister. I stället för att kampanja för sin kandidat har fler och fler börjat fokusera på vem som inte ska bli språkrör. Det sker såväl i det fördolda som öppet. Några exempel:
På partiets kommun- och landstingsdagar i oktober gick ett tidigare kvinnligt språkrör runt och pratade med lokalpolitiker om vem av kandidaterna som hon inte vill se som kvinnligt språkrör.
Ett annat före detta språkrör, Birger Schlaug, har i sin blogg under flera år kritiserat den inriktning av partiet som Peter Eriksson och Maria Wetterstrand stått för tillsammans med kongresser och partistyrelse. Eller som Birger uttrycker det: ”målet var makten snarare än att förverkliga grön politik”. Vad som är grönt bestämmer Birger själv och att partiet fått igenom mer grön politik under Peter och Marias år än vad partiet lyckats med under hela sin livslängd nämns inte.
På senare tid har han gått över till att häckla olika kandidater som han på ett eller annat sätt ser som ”ogröna”.
Gustav Fridolin får sig en släng av sleven. På debattsajten Second Opinion frågar sig aktivisten Klas Lundström retoriskt ”Var är skäggen i Miljöpartiet”. Samma debatt fortsätter på nättidskriften Anti där en rad skribenter med koppling till partiet skriver. Fridolins politiska inställning beskrivs som ”en gråliberal tolkning av partiarvet”.
En del använder rena lögner i sina anti-kampanjer. I en debatt på Facebook påstods det för någon vecka sedan att den kvinnliga kandidaten Mikaela Valtersson aldrig talat för de ekonomiskt utsatta i samhället. Detta trots att en enkel sökning på riksdagens hemsida visar på precis motsatsen och att hon varit ledande i partiets rådslag för ett trygghetssystem som omfattar fler, samt att hon mer än någon annan drivit frågan om ensamstående föräldrars utsatta ekonomiska situation.
I höstas spreds det under en längre tid falska uppgifter om att partiets stadgar skulle göra det omöjligt för Mikaela Valtersson, med nio år i riksdagen, att kunna väljas till språkrör. Det gick så långt att valberedningen i början av december fick skicka ut information till alla medlemmar om att så inte är fallet.
Det här är bara några få exempel, det finns tyvärr fler. Med några få undantag sköts smutskastningen och misskrediteringen av män och den är med några få undantag riktad mot de kvinnliga kandidaterna i allmänhet och Mikaela Valtersson i synnerhet.
Jag tror förvisso att dessa kampanjarbetare och tyckare med sina angrepp i slutändan försämrar för den egna kandidaten. Negativt kampanjande är ofta ett uttryck för politisk fattigdom och syftar till att dölja ett bristande stöd. Men det är inte värdigt den öppna, och i övrigt positiva, process partiet påbörjat. Breder fenomenet ut sig kommer det i förlängningen att skada partiet och den demokratiska processen.
På Facebook kan man bara trycka på Gilla-knapp. Det finns en anledning till att det inte finns en Ogilla-knapp. Samma sak borde gälla i Miljöpartiet.
Lars Ångström