Åsikter går isär om Nadinas utvisning
Fel beslut
Jag träffade Nadina första gången i min kyrka, Allianskyrkan i Sävsjö, där jag och några damer sedan två år tillbaka brukar ha öppet hus två timmar varje torsdag. Jag fastnade för Nadina och hennes mamma och storasyster direkt. Varför vet jag inte. Men det sa liksom ”klick”, som kungen sa.
Jag bor på landet, en mil söder om Sävsjö. Så den här tiden har vi umgåtts ganska så mycket. De har varit ute hos mig och jag har varit inne hos dem i Sävsjö. Vi har skrattat tillsammans, men vi har också gråtit tillsammans. Nadina har till och med börjat kalla mig för ”farmor”. Jag har följt familjens kamp i två års tid. Jag har sett de framsteg Nadina gjort tack vare den hjälp hon fått av svensk sjukvård.
Och så kommer det ett chockbesked i dag. De ska utvisas. Och jag frågar mig: hur kan Utlänningsnämnden påstå att den vård hon kommer att få i Bosnien är acceptabel? Det är bevisat att de inte kan stötta henne där nere med den rehabilitering hon behöver. Den rehabilitering hon fått i Sverige, den spolas nu i stort sett bort. Hon kommer till ett mörker i Bosnien.
När hon kom till Sverige för snart tre år sedan var hon i det närmaste blind. När hon fick sin första kontakt med svensk sjukvård, på Lunds lasarett, så började en ögonläkare undersöka henne. Han satte på henne ett par glasögon, för han fattade vad det var för slags sjukdom hon hade. Och när hon fick på sig de här glasögonen, fick hon för första gången i sitt liv se sin mamma. Hon hade aldrig sett henne tidigare.
Sedan dess har hon med sjukvårdens hjälp kunnat klara sig ganska bra. Och då undrar jag hur myndigheterna kan ta det här beslutet nu.
Jag kan inte förstå att de, som vi får hoppas är välutbildade människor, kan ta på sig ett sånt ansvar att skicka ner familjen till Bosnien. Där det inte finns några möjligheter för Nadina att gå i skola. Det finns ingen skola för synskadade i hennes hemstad. Att gå i den omtalade internatskolan i Sarajevo är uteslutet. Dels klarar inte Nadina att på egen hand bo borta, dels har inte familjen ekonomiska möjligheter att betala vad det kostar.
Och så talar beslutsfattarna så mycket om att de inte kan ta hänsyn till enskilda fall. Vadå? undrar jag. Om man utvisar en kriminell, så är väl det ett enskilt fall? Det är ju likadant med detta, menar jag. Nadina och hennes sjukdom är ett enskilt fall, och då tycker jag vi ska ta ansvar för det. Jag undrar hur man kan ha något förtroende för våra riksdagsmän, som ju är valda av svenska folket. De måste ha både hjärna och hjärta.
Och vad händer om Nadinas nerver inte håller efter den press som de nu har levat i? Nu raseras allt för hela familjen. Ska det bli ytterligare ett psykfall? Jag har sett så många som inte orkat med sina utvisningar. Jag är rädd att de inte orkar. Vad händer då med denna fina familj?
Vi hade planerat för en glädjefest, vilket vi så väl hade behövt. Men nu har allt grusats. Varken de eller jag kan se någon framtid.
Mildred Lundgren
vän till familjen Imamovic
Rätt beslut
Jag kan verkligen inte säga att jag reagerar med glädje eller med ett ”vad var det jag sa” över det faktum att Nadina inte får stanna. Hela historien är sorglig, ur många synpunkter. Mest för Nadinas egen skull naturligtvis.
Men jag förmodar ändå att Utlänningsnämnden fattat ett korrekt beslut, på laga grunder. Vi har ju kvalificerade tjänstemän som handlägger de här ärendena. Jag har full tillit till deras hantering.
När det handlar om små barn upprör det alltid känslor. Och säljer lösnummer, vill jag tillägga. När jag och Inger Lundberg skrev en debattartikel om det här (Aftonbladet 6 december 2002) var det ganska intensivt i media. Bo Strömstedt skrev om det, bland annat. Och det var det vi vände oss mot. Jag tror ingen tjänar på det. Nadina har i alla fall inte tjänat på det. Och jag vet att Migrationsverkets handläggare och de andra som var inblandade i fallet inte mådde bra av det heller. Deras kapacitet och kompetens ifrågasätts ju indirekt.
Nu har jag sett att miljöpartisten Gustav Fridolin tänker agera politiskt på det här. Det är den vägen vi måste gå. Det finns inga andra vägar.
Vad jag vänder mig emot är de långa handläggningstiderna, som är förödande. Inte bara för Nadina, utan för väldigt många barn. Det har jag om inte annat sett i mitt arbete som invandrarlärare i Örebro. Jag skulle önska mig massivare insatser väldigt tidigt. Att man kan fatta snabbare beslut, som är laggrundade på demokratisk väg.
Självklart är de lagar vi har inte perfekta. Jag läser i Aftonbladet om den lille pojken Adams besök hos Thomas Bodström. Där har vi ytterligare ett bevis för att det måste till någon form av lagändring eller förstärkning av lagen.
Frågan är om ett enskilt barn ska kunna dra fördel av att det finns defekter i lagen. Det finns massor med barn som skulle behöva hjälp. Men som inte får draghjälpen av massmedia, eftersom de är inte ”gångbara”. De väcker inte de här svallande känslorna. Antingen ska det vara någon gammal mormor som sitter och gråter – eller ett litet barn. Men alla de här andra – till exempel ensamma 14–15-åringar som inte vet om de får stanna – där finns också en problematik som är svår att hantera. Så länge vi har de lagar och förordningar vi har, så måste ju de följas. Och jag måste lita på att de som handlägger de här ärendena gör det på ett korrekt sätt. Sen är det ju fritt fram att agera politiskt, om man vill ha lagändringar. Men det måste gå den vägen.
Jag tycker också att detta är ett tragiskt fall. Men – och detta är utgångspunkten för min kritik – inte till priset av att Bo Strömstedt driver det. Han har inte makten att bestämma om hon ska få stanna eller inte.
Jag efterlyser en generell diskussion i pressen om hur vi hanterar barn med psykiska och fysiska problem inför en utvisning. Vi kan aldrig gå in på enskilda fall, för då blir det snett. Det ska aldrig vara avgörande om man är söt och gosig i tidningen eller inte. Jag hoppas att Nadina kommer till ro i Bosnien. Jag skulle gärna se att Sverige stödde henne ekonomiskt. Det är väl en bra sak för Aftonbladet att driva kampanj om: stöd Nadina i Bosnien.
Mona Rixon (s)
invandrarlärare, ledamot av gymnasienämnden, Örebro kommun