Gör inte skolan till en valfråga nästa höst!
1998 var skolan en av huvudfrågorna i både riks- och kommunalval. Mantrat ”Vård, skola, omsorg” blev den sittande regeringens huvudbudskap. Hos övriga partier talades det om krisen i skolan. Alltfler elever blev inte godkända i grundskolan. Alltfler elever klarade inte ett nationellt program i gymnasiet utan fick gå det individuella programmet, som växte till gymnasieskolans tredje största program. Andelen obehöriga lärare växte i den svenska skolan. En omfattande lärarbrist började bli verklighet.
Vi närmar oss nu en ny valrörelse. Enligt en nyligen presenterad undersökning av Lärarförbundet anser en stor del av svenska folket att skolan kommer att bli en huvudfråga i valet 2002. Men är detta verkligen vad skolan behöver? En stark partipolitisering som leder till omfattande politiska låsningar för den kommande mandatperioden?
I valrörelsen 1998 och under de senaste åren har debatten varit omfattande vad gäller värderingen av den svenska skolans resultat. Antingen har skolan beskrivits som mycket bra i den internationella konkurrensen. Eller så har skolan beskrivits som en krishärd med gigantiska problem. Analysen av skolans resultat har i regel följt den politiska skalan. Regeringen och dess stödpartier har givit en positiv och ljus bild, ibland nästan naiv. Oppositionens version har varit svart, på gränsen till katastrof.
För de kommande fyra åren behöver vi inte mer oenighet om den svenska skolans verklighet. Vi behöver mer fakta och fler politiskt gemensamma analyser av dessa som ger en korrekt bild av skolans kvalitet. Svensk skola är i ett internationellt sammanhang varken himmel eller helvete.
Den svenska skolans resultat måste ges en korrekt beskrivning och inte bli ett politiskt slagfält. Våra resultat måste också sättas i relation till våra ambitioner. Vill vi vara världsledande i utbildning måste också analyserna utgå från denna målsättning. Svensk skola gagnas inte av vare sig skönmålning eller svartmålning.
Bristen på en gemensam politisk syn på skolans resultat har sedan det senaste valet tyvärr bidragit till en nästintill total avsaknad av framtidsinriktade och offensiva politiska beslut. Vi har inte tagit något rejält steg in i den nya kunskaps- och utbildningsvärlden. De politiska recepten har därför i det stora hela sett ut som för tio år sedan. Mer politik och mer pengar. Skollag och skolformsförordningarna har inte reformerats. Den sittande skollagsutredningen har tvärtom dragit ut på tiden.
Fortfarande styrs alltså den enskilda svenska skolan av en lång rad detaljregleringar. Regleringar som inte ger skolledare, lärare, föräldrar och elever det friutrymme de skulle behöva för att utveckla och förbättra sina resultat. Vad gäller skolans finansiering går utvecklingen alltmer mot detaljstyrning av vad pengarna används till.
Det senaste inslaget , de så kallade Wärnersson-pengarna, talar exempelvis i detalj om vad de nya statliga pengarna skall användas till. Självfallet borde de besluten ej tas i Stockholm utan av de enskilda skolorna utifrån de mål som satts upp.
Huvudfrågan för den svenska skolan är därför att flytta makten över skolan från politiken och ut till de enskilda skolorna, där skolledare tillsammans med föräldrar, elever och personal skall forma den framtida skolan. Det är nu dags att alla politiska partier inser att den svenska skolan inte behöver mer politik formad i Stockholm.
Tvärtom behövs en ny politik som sätter upp tydliga och klara mål, som anslår resurser och som utvärderar resultaten. En politik som utöver detta inte styr hur skolledare, lärare, elever och föräldrar vill utforma sin skola. En politik som ger den verkliga makten till de enskilda skolorna.
Det är enbart så vi kan få en skola i världstopp för alla landets elever. Denna syn måste nu nå alla landets skolpolitiker i verklig handling.
Min slutsats inför den kommande valrörelsen blir därför mycket klar Låt inte skolan bli huvudfråga i valet. Skolan behöver flyttas från det politiska manövrerandet och till huvuddelen överlåtas till elever/föräldrar och profession. Där kommer de klokaste besluten att tas.
Vem av Göran Persson, Bo Lundgren och övriga partiledare har kraften att genomföra detta skifte mot avpolitisering?
Detta är den viktigaste politiska skolfrågan det närmaste året innan valet. Vem har kraften att skapa denna långsiktiga plattform för en bättre skola? En plattform som måste präglas av en gemensam målsättning för den svenska skolan, en gemensam analys av den svenska skolans verkliga resultat och en ny maktstruktur där politikerna tar ett ordentlig kliv tillbaka.
Den partiledare som är beredd att ställa sig i spetsen för detta har också visat sig beredd att åstadkomma ett rejält lyft för den svenska skolan.
Detta skulle vara mycket mer värt än en massa tomma löften i en valrörelse med ökade politiska skillnader.
Tomas Johansson
rektor S:t Petri skola Malmö, tidigare förbundsordförande Lärarnas Riksförbund