För kampen hemma och förändra världen
Nu Samlas demonstranterna framför Världsbanken och Internationella Valutafonden i Washington. Men är det egentligen rätt måltavla? Borde den istället inte vara det närbelägna Vita huset eller den amerikanska kongressen, inte långt därifrån?
Om den tänkande delen av proteströrelsen vill uppnå något måste den befria sig från globaliseringens myter.
Den mest grundläggande myten kring globaliseringen är föreställningen att nationsstaterna och de nationella regeringarna är maktlösa och att alla viktiga beslut nu måste tas ”globalt”. Men så är det inte.
Sant är förvisso att kapitalet vunnit ökad makt på den demokratiska maktens bekostnad men detta har skett med nationsstaternas goda minne och påskyndan. Det finansiella kapitalets frihet är en politisk skapelse – men det betyder också att förutsättningarna kan ändras. Det är nationalstaterna som skapar reglerna.
Men, invänds det då, även om den politiska makten ligger hos nationerna kan de i praktiken besluta mindre och mindre. Deras rörelsefrihet är alltmer begränsad särskilt i ekonomiskt avseende, alla måste följa samma väg (”den enda vägens doktrin”, numera ”den tredje vägens doktrin”).
Återigen: det finns en kärna av sanning i detta men slutsatserna är våldsamt överdrivna. Självklart skapar frihandel och teknologi ett beroende till omvärlden. Det är inget nytt.
Den ekonomiska utvecklingen sker i ett samspel med omvärlden. Det har blivit mer omfattande men det är likväl den nationella politiken som präglar människors vardag och samhällets framtid. Det är också därför det är så stora skillnader också mellan rika länder till exempel vad gäller jämlikhet.
Den politiska makten i det internationella systemet utgår ifrån nationsstater och nu som tidigare har vissa nationer och regeringar större makt än andra. USA dominerar. Fattiga och resurssvaga länder har en svag ställning. Är de dessutom skuldtyngda blir de helt beroende av främst Valutafonden och Världsbanken vars många villkor för skuldlättnader tvingar in staterna i en viss ideologisk fåra.
För många u-länder leder också deltagandet i WTO till svåröverskådliga och många krav på anpassning till de rika ländernas villkor utan att de alltid får motsvarande fördelar genom ökad frihandel. Men det är nationsstaterna – med USA i spetsen – som bestämmer de villkor som Världsbankens och andra internationella organ sätter upp.
De internationella institutionerna fungerar som de gör genom nationernas beslut och inbördes maktkamp. Det är meningslöst att tala om en global demokrati – ja, det är vilseledande eller farligt eftersom man därmed trollar bort demokratins grund: medborgarnas valhandling och ansvarsutkrävande. Något sådant kan inte ske på globalt plan.
Däremot skulle det internationella systemet kunna utformas så att det stärker fattiga länders möjligheter att själva hantera de enorma ekonomiska och sociala utmaningarna. Det skulle innebära att man övergav den destruktiva föreställningen att det bara finns en väg till tillväxt och fattigdomsbekämpning.
De rika och starka länderna skulle kunna ge upp sin ideologiska besatthet och öppna för ett internationellt ekonomiskt system som gör det möjligt för alla länder att delta i frihandeln men också att utforma sina egna inhemska lösningar på hur man vill hantera utvecklingsproblemen. Globalisering – frihandel, modern teknologi, samverkan, kommunikationer – utesluter inte mångsidighet.
Det är inget fel att demonstrera när världens mäktiga möts men ännu viktigare är att förändra politiken på hemmaplan. Bättre kontroll över kapitalet eller miljön eller kamp mot världsfattigdomen kan bara uppnås genom att regeringar handlar. Minns hur MAI-avtalet stoppades (det avtal som i praktiken skulle ha stärkt företagens makt än mer). Det skedde inte genom demonstrationer utanför OECD i Paris där förhandlingarna ägde rum utan genom intensiv bearbetning av de deltagande regeringarna – på hemmaplan.
Att hantera globaliseringen kräver att demokratin i nationsstaterna blir mer vital, mer öppen för världens stora frågor. Det är där stöten skall sättas in.
Den engagerade internationella proteströrelse som nu finns kan ge ett mäktigt bidrag till världens utveckling om den koncentrerar sig till några centrala frågor och ser till att de drivs lokalt, regionalt och nationellt. I hemmapolitiken – där finns chansen till inflytande och makt. Då hamnar frågorna också på de internationella förhandlingsborden.
Carl Tham
generalsekreterare I Olof Palmes
Internationella Center