Vänstern ljuger om vården
Göran Hägglund och Maria Larsson: Regeringen slarvar bort vårdgarantin och sopar köerna under mattan
Den svenska hälso- och sjukvårdens stora systemfel kan beskrivas ungefär så här: när patienten väl får vård fungerar den ofta bra, det stora problemet är att överhuvudtaget få kontakt med vården och därefter få behandling.
Trots att vårdgarantin infördes i november förra året, väntar tusen och åter tusen patienter på operation eller behandling längre än vad vårdgarantin utlovar. Hur kan det komma sig?
Det som nu sker är att vårdgarantin slarvas bort – vad som skulle kunna vara ett effektivt instrument för att minska vårdköerna har alltmer tagit formen av ett valstrategiskt bländverk. Garantin duger bara i retoriken som tröst för de som får vänta på operation, stängs ute från den psykiatriska vården och ser sina liv grusas i årslånga vårdköer.
Den nuvarande vårdgarantin utlovar – utan täckning – noll dagars väntetid för kontakt med vården, sju dagars väntetid till läkarbesök, maximalt 90 dagars väntetid till specialist och därefter maximalt 90 dagars väntan på behandling/operation. Garantin kan alltså anses uppfylld om patienten fått vänta sammanlagt sex månader! Men även om detta är en förbättring finns en annan okänd problematik.
För när en patient behöver upprepade behandlingar, så som ofta är fallet vid kroniska sjukdomstillstånd, garanteras ingen maximal väntetid alls.
Men hur det ligger till med dessa problem kan vi inte ta reda på. Det förs nämligen ingen statistik över hur länge patienterna sammanlagt får vänta på vård från besök till operation. Och ingen vet hur väntetiderna ser ut för alla de som behöver upprepade behandlingar, som cancerpatienter och kroniker. För återbesök finns ingen statistik.
När det gäller rapporteringen och uppföljningen kring vårdgarantins genomförande framhålls de framsteg som görs, medan misslyckanden undanhålls. Sveriges kommuner och landsting, som styrs av en vänstermajoritet, har plötsligt valt att inte rapportera några väntetider över tretton veckor. Tidigare fanns uppgifter som visade att väntetiderna kunder sträcka sig över två år eller mer för vissa behandlingar. Dessa uppgifter är borttagna – i vilket syfte?
Uppföljningen av vårdgarantin omfattar dessutom långt ifrån alla diagnoser och behandlingar. Svarsfrekvensen från landsting och regioner ligger endast på 80 procent. Här finns ett betydande bortfall och en tillrättalagd bild av verkligheten för väntande patienter.
I den senaste sammanställningen som Sveriges Kommuner och Landsting har gjort sägs att väntetiderna till behandling fortsätter att minska, men i något långsammare takt än tidigare. Till några behandlingar ökar också väntetiderna, vilket förklaras med att ”en ökning av specialistbesöken ökar på operationskön”. Patienter vittnar om ”statistisk rensning” i körapporteringen, det vill säga bedömningsgrunderna förändras så många stryks helt enkelt från kön.
Vad behöver då göras för att få till en nationell vårdgaranti värd namnet?
Först och främst måste hälso- och sjukvårdslagen slå fast kravet att hälso- och sjukvården ska ges i tid. Det behövs även ett mer omfattande fritt vårdval, som ger patienten större möjlighet att själv välja vårdgivare och tidpunkt för behandling. Det borde också vara självklart att patienten kompenseras ekonomiskt vid inställd operation eller behandling av andra skäl än de egna medicinska. Kostnaden bör belasta den ansvariga klinikens egen budget.
Sist men inte minst krävs mer av förändring, förnyelse och mångfald för att sjukvården ska få möjlighet att utvecklas och klara sitt åtagande.
Riv upp stopplagen inom sjukvården och släpp in nytänkande och effektivitet i vården.
I över fyra år har den socialdemokratiska regeringen lovat att införa en nationell vårdgaranti. Men genomförandet dröjer. Av valtaktiska skäl sopas problemet med vårdköerna under mattan, åtminstone till efter valet.
Regeringen borde inte få komma undan med detta löftesbrott.