Regeringens löften om bilstödet brådskar
Rörelsehindrade har bil av nödvändighet, inte av bekvämlighet.
Men det nuvarande statliga bilstödet har många brister. Och
beloppet har inte höjts sedan 1988, trots att det blivit dyrare att skaffa och äga en bil.
Många har alltså inte råd att köpa en bil, även om de är berättigade till bilstöd.
Vilhelm Ekensteen och Britt Jakobsson kräver på Aftonbladet Debatt att regeringen lever upp till det man
lovade för ett och ett halvt år sedan – en översyn av bilstödet.
NÄR REGERINGEN den 16 mars 2000 överlämnade sin proposition Från patient till medborgare – ”en nationell plan för handikappolitiken” till riksdagen så skrev man att ”regeringen avser att återkomma i frågan om bilstödet”. Redan 1998 hade Riksrevisionsverket (RRV) fått i uppdrag av regeringen att göra en översyn av bilstödet och i mars 2000, när regeringen presenterade den nationella planen, bereddes fortfarande RRV:s rapport i regeringskansliet. Det är nu hög tid för regeringen att återkomma om den uttalade avsikten för ett och ett halvt år sedan skall anses trovärdig.
Bilstöd kan idag utgå till personer som på grund av funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig själva eller som inte kan använda allmänna kommunikationer.
BILEN ÄR MÅNGAS räddning och en oslagbar möjlighet till förflyttning. Den är för oss som har rörelsehinder ett tekniskt hjälpmedel. Den är oftast en förutsättning för oss att kunna ta oss till och från ett arbete, studier, politiska möten eller över huvud taget leva som andra på våra egna villkor. Vi kan inte som flertalet andra bara ta en liten promenad till vännerna, ta cykeln till affären eller hoppa på bussen efter ett kvällsmöte. Vi har bilen av nödvändighet och inte av bekvämlighet.
Vi behöver en bil av god kvalité för att inte riskera att ofta bli stående utan en fungerande bil. Många av oss behöver en bil av Van-typ för att kunna sitta kvar i rullstolen under körning. Det är en dyr bil som ytterst få har råd till trots uttalat behov. Vi har dessutom extra kostnader på grund av våra rörelsehinder för automatlåda, elektriska fönsterhissar, farthållare och liknande.
DET FINNS EN utbredd missuppfattning i vårt samhälle att vi som har rörelsehinder får våra bilar av staten. Så är det inte. Vi kan idag få ett grundbidrag på 60000 kronor till inköp av bil. Ett grundbidrag som kan erhållas en gång vart sjunde år. För de personer med rörelsehinder som har en inkomst understigande 80000 kronor kan även ett anskaffningsbidrag på max 40000 kronor utgå. Detta upphör helt vid en bruttoinkomst på 160000 kronor. Vem som helst kan inse att detta inte på långa vägar täcker alla de fördyrande kostnader som vi har på grund av våra rörelsehinder. De låga bidragsbeloppen innebär till och med att många inte har råd att köpa en bil, även om de är berättigade till bilstöd.
NUVARANDE konstruktion av bilstödet har många brister. I dag upphör bilstödet vid 65 år, trots att denna ålder blivit allt orimligare att se som slutet på ett aktivt liv. En annan oacceptabel åldersgräns utgörs av att personer som fyllt 50 år inte kan erhålla bilstöd annat än i de fall då bilen behövs för resa till och från arbetet eller för att kunna genomföra yrkesinriktade studier. Bilstöd är därtill fortfarande omöjligt att få för personer som inte kan ta körkort på grund av sitt funktionshinder, trots att anhöriga, vänner eller assistenter skulle kunna framföra fordonet. Bilstöd här skulle minska beroendet av färdtjänst, en färdtjänst som på de flesta håll har restriktioner och inskränkningar som omöjliggör ett spontant och aktivt liv för många funktionshindrade. Utredning efter utredning har visat att samhället sparar pengar inom färdtjänstområdet genom beviljandet av bilstöd. Pengar som skulle kunna förbättra färdtjänsten för den grupp rörelsehindrade människor som inte har andra alternativ.
FÖRÄNDRINGAR AV bilstödets konstruktion och innehåll kan inte dröja längre. Det belopp som utbetalas har inte höjts sedan 1988, trots att kostnaderna för förvärv och innehav av bil som bekant har blivit avsevärt högre.
Denna anmärkningsvärda eftersläpning och drastiska urholkning visar att man inte tar bilstödsreformen på allvar, vilket är en upprörande nonchalans mot livsförutsättningarna för, en låt vara, liten grupp medborgare.
REGERINGEN MÅSTE nu leva upp till de utfästelser man gav för ett och ett halvt år sedan.
Det omedelbara första steget måste vara att återge bilstödet dess realvärde. Den statsfinansiella kostnaden är marginell och det finns ingen reson i att ställa detta mot andra delar av handikappolitiken. Bilstödsreformen har under några år nu fått tjäna som slaktko inom handikappolitiken. Men en bra handikappolitik måste även innefatta ett bilstöd värt namnet. Därför måste också ett andra steg bli att snarast möjligt avskaffa bilstödsrestriktionerna för personer över 50 och för dem som till följd av funktionshinder inte själva kan köra sin bil. Nu måste det vara färdigt med utredandet. Rörelsehindrade i Sverige har väntat länge nog.
Vilhelm Ekensteen
v ordförande
Förbundet Rörelsehindrade, FöR
Britt Jakobsson
Styrelseledamot