Debattörerna: Därför valde SD att peta Almqvist
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2012-11-15 | Publicerad 2012-11-14
Den avslöjande mobilfilmen där sverigedemokraten Erik Almqvist slänger ur sig ord som ”blattelover”, "fitta" och "hora" satte press på SD. Partiet har lovat att sätta hårt mot rasismen i partiet. Att visa att detta gäller även när uttalanden kommer från den verkliga partitoppen är uppenbarligen viktigt, och är ett tecken på att partiet drar lärdomar av hur det ser ut i resten av Europa.
Högerpopulistiska partier är en realitet i Europa. I Sverige har andelen som kan tänka sig att rösta på SD varierat mellan 7,7 och 11,2 procent i de senaste undersökningarna, en klar ökning från valresultatet 2010 (5,7). Men det betyder inte att vi skulle ha stämningar som påminner om 30-talet. Tvärtom går vägen till framgång för den här typen av partier via att tona ner de extremare sidorna och kväsa röster i de egna leden som vill gå längre. Det är precis det som SD nu försöker göra.
Detta är samtidigt en svår balansgång för högerpopulisterna. Blir framtoningen alltför utslätad kan väljarna tycka att partiet förlorat sitt existensberättigande som uppstickare och mot etablissemanget, något som är minst lika viktigt som främlingsfientligheten.
Det finns undantag: Jobbik i Ungern är ett exempel på ett hårdfört högerextremistiskt och antiromskt parti, men bör nog ses som ett exempel på att stämningarna är delvis annorlunda i östra Europa. Gyllene Gryning i Grekland kan ses som ett resultat av att situationen där nu är så tillspetsad att ytterkanterna i politiken uppfattas som enda alternativet.
Men tittar vi på länder vars politiska situation mer liknar den svenska är det tydligt att framgång förutsätter minskad extremism. I Belgien håller de mer militanta regionalisterna i Vlaams Belang på att försvinna, samtidigt som det lågmäldare N-VA, Nya Flamländska Alliansen, noterar allt större framgångar. I Nederländerna spådde många framgångar för ytterkanterna i nyvalet under hösten på grund av Nya partiet och Geert Wilders ovilja att acceptera statens nerskärningar. I stället var det mitten som gick framåt på bred front.
I Danmark har många valrörelser dominerats av en invandringskritisk debatt. Men i den senaste valrörelsen hamnade dessa frågor i bakgrunden. Det reducerade Dansk Folkepartis möjligheter att söka stöd och partiet gick tillbaka. Högerpopulistiska partier tappar i stort sett alltid när debatten handlar om arbetslöshet och ekonomi.
Både Dansk Folkeparti och Nya partiet i Nederländerna har fungerat som stödpartier åt borgerliga regeringar, vilket säkert delvis ligger bakom tillbakagången. Så snart de högerpopulistiska partierna får ta politiskt ansvar blir det uppenbart att de lovar mer än vad de kan hålla. Extra tydligt blir detta när de också sitter i regeringen som de gjorde en period i Österrike. Där rasade stödet kraftigt under denna period för att sedan vända uppåt igen när de ställdes utanför makten.
För svensk del är några erfarenheter särskilt avgörande för att bryta högerpopulismens frammarsch. För det första att arbetarrörelsen formulerar en tydlig vänsterpolitik. Om alla de etablerade partierna trängs kring mitten blir det lättare för högerpopulister att ta initiativet. För det andra att fokusera på frågor som handlar om jobben, ekonomin och välfärden. Invandringspolitiken ska självklart diskuteras, men det vore fel att göra den till en huvudfråga. För det tredje att ta avstånd från idéer om att EU bör utvecklas i mer federalistisk riktning. Med ett sådant projekt skulle högerpopulister få ny vind i seglet.
Mats Wingborg
Anna-Lena Lodenius