Skolan är ett lotteri för barn med dyslexi
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-10-02
Anhörig: Hjärtat gråter när jag ser hur mitt barnbarn kämpar för att få rätt stöd
Idag börjar den europeiska dyslexiveckan. Men det verkar vara ett lotteri om barn med dyslexi ska få adekvat hjälp i skolan.
De senaste sju åren har problemet kommit närmare mig. Ett av mina barnbarn har dyslexi. Jag har följt henne mycket nära under sju skolår, och mitt hjärta gråter när jag alltför ofta tvingas se och höra hur denna lilla, mycket ambitiösa flicka och föräldrarna dagligen måste kämpa och strida i timmar, börja om och om igen, inte bara med ord, läxor, prov utan också med sådant som kan tyckas vara det mest självklara för att det dagliga skolarbetet ska fungera, även för barn med läs- och skrivsvårigheter.
Jag vet att det finns utomordentliga hjälpmedel, min dotters familj och mitt barnbarn har provat dem och använder de som är tillämpliga. Jag vet att det finns engagerade och duktiga lärare som gör allt de kan för att hjälpa sina elever, min dotters familj har fått hjälp från ett skoldatortek, och själv har jag fått förträfflig information där.
Men det behövs större resurser och framför allt måste det få kosta. Får det inte kosta blir skolan samhällets största leverantör av människor som kommer att hamna i utanförskap, som det har kallats de senaste åtta åren.
Nu verkar det vara ett lotteri om barn med dyslexi ska få adekvat hjälp i skolan.
Varför ska ett barn med dyslexi behöva vänta en månad efter skolstart för att skolan ska skaffa hem inlästa varianter av den litteratur som ska användas under terminen? Varför ska en elev som har svårigheter med skolarbetet behöva halka efter redan från läsårsstart, bara för att skolan inte skaffat hjälpmedel så eleven kan tillgodogöra sig undervisningen? Beror det på det fria skolvalet, att man inte vet om eleven kommer att börja och tvekar om inköp som drar kostnader?
När en elev som lämnat en dyslexiutredning måste byta skola i samband med flyttning till högre stadium, borde det då inte vara en självklarhet att skolan skickar över utredningen till den nya skolan?
Skolan som mitt barnbarn bytte till på högstadiet hade inte en aning om att hon har dyslexi förrän föräldrarna på egen hand började undersöka saken.
Då visade det sig att utredningen låg kvar i skolan hon lämnat.
Administrativa missar kostar på, tar kraft och tid från sådant som behövs till annat, skapar osäkerhet hos eleven och frustration hos föräldrar.
Har alla lärare idag kunskap om och förmåga att hantera verktygen som krävs för att möta elever med dysle
xi? Finns den tiden till lärarens förfogande? Detta med tanke på att information om tekniska instruktioner ständigt måste upprepas för den som har läs- och skrivsvårigheter, då det i funktionsnedsättningens problematik ofta ryms ett stort mått av det vi kallar glömska.
Jag ska inte fortsätta uppräkningen, den gör mig bara upprörd.
Jag är och har alltid varit en som bryr sig. Bryr du dig inte om dör du, fick jag lära mig som ung och sådant sitter i, även om tiden och samhället numera lämnat det som en gång kallades solidaritet.
Jag tror inte på en skola som är ett lotteri där vissa elever med läs- och skrivsvårigheter, dyslexi, får adekvat hjälp och andra inte. Däremot tror jag på den gamla solidariska tombolan där det är vinst varje gång, där varje elev, oavsett om eleven har en funktionsnedsättning eller ej, får uppmärksamhet och erforderlig hjälp att prestera, var och en efter sina egna förutsättningar. Precis som det står i skollagen.
För att nå dit behöver vi säkert många dyslexiveckor. Låt oss börja med den här och fortsätta i ett enda långt svep med dyslexiveckor tills vi når fram.
Håkan Boström,
Eskilstuna