Personvalet avgör vem som får regera
I samband med valet 1998 infördes ett personvalssystem vid val till riksdag, landsting och kommun. Personvalsspärren, dvs hur stor andel av partiets röster som måste erhållas, sattes i riksdagsvalet till 8 procent till skillnad mot 5 procent för de övriga valen. Röster har höjts för att helt ta bort spärrarna så att den person som får flest röster automatiskt blir vald. Detta skulle innebära att partiernas möjlighet att internt styra valprocessen skulle minska.
Jag tycker att detta skulle vara ett bra system och på sikt är det nog också nödvändigt. Om väljarnas intresse och förtroende för valen inte helt ska försvinna och för att väljarna ska kunna ställa sina kandidater till svars för svikna löften och misstag, måste en sådan reform snabbt förberedas.
Redan vid valet 1998 var det många kandidater som inte var på ”valbara platser” som ändå kryssades in till de politiska församlingarna. Vid riksdagsvalet rörde det sig om ett 20-tal personer, bland andra Kent Härstedt (s), Åsa Torstensson (c) och Sofia Jonsson (c), som blev invalda i riksdagen på detta sätt.
Trots att personvalet genomfördes för första gången 1998, visade väljarna ett stort intresse för att ”kryssa”. Bland de centerpartistiska väljarna var det 41 procent som personröstade, i vissa distrikt var det över 60 procent.
I dag lyder de flesta riksdagsledamöter under ”partipiskan” och ve den som vågar stå för sin egen (och sina väljares) åsikt. Inom centerpartiet har det alltid varit högt till tak och personvalet har hela tiden bejakats. Med Maud Olofsson vid rodret har detta synsätt förstärkts ytterligare, vilket bland andra jag haft stor glädje av. Personer som av egen övertygelse inte kan följa partilinjen ska ha rätt till det, även om man sitter i riksdagen. Detta ställer valet 2002 i en helt ny dager.
Centerpartiet och Maud Olofsson har med rätta kritiserat Göran Persson under senare tid. Detta för att regeringen på olika sätt sviker landsbygden och varje medborgares rätt att ha likvärdig service var helst man bor i landet och vilken social och etnisk bakgrund man än har. Socialdemokraterna sviker också den grund för en trygg och solidarisk svensk samhällsutveckling som etablerades 1995–1998 genom samarbetet mellan Olof Johansson och Göran Persson i och med den smärtsamma saneringen av statens finanser.
Vi står nu inför en helt ny situation. Högerkoalitionen i Stockholms stadshus vill genomföra sitt systemskifte i hela landet, ett systemskifte som skapat kris i såväl skola, vård som omsorg i Stockholm och som också ökat segregationen av invandrare. Sjukvården i Stockholms läns landsting skulle behöva ett tillskott på mellan 5 och 10 miljarder kronor för att kunna täcka behoven av mer och högre avlönad personal samt teknisk utrustning. Privatiseringarna har blivit ett självändamål och människor som till exempel vill välja offentlig vård och bo i allmännyttans hyresfastigheter, förvägras snart detta. Stockholms innerstad håller på att bli ett exklusivt elitområde.
Centerpartiet tillhör oppositionen och vill ha en ny regering. Maud Olofsson har dock varit mycket tydlig med att ”politikens innehåll är viktigare än sällskapet” och att ”det viktiga är vad man samarbetar om, inte vem man samarbetar med”. Inom socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet, folkpartiet och till viss del även kristdemokraterna finns det många som motsätter sig systemskiftet och ser ett breddat mittensamarbete efter valet som naturligt. I respektive riksdagsgrupp finns det redan idag ett stöd för nya samarbetsformer, bort från föråldrad blockpolitik.
Personvalet till riksdagen 2002 kommer därför att få mycket stor betydelse för hur en ny regering ska utformas. Det är inte osannolikt att antalet inkryssade kandidater kommer att fördubblas eller till och med tredubblas. Centern skulle med dagens opinionssiffror fördubbla sitt antal riksdagsledamöter. Dessa ledamöter kommer då att ha ett speciellt stort ansvar mot sina väljare, till skillnad mot de partinominerade kandidaterna som kan förväntas vara mer partilojala.
Att som nu kräva besked om hur en ny regering ska se ut, ter sig synnerligen obegåvat. För det första vet vi inte vilka partier som kommer in i riksdagen och deras inbördes styrkeförhållanden. För det andra vet vi inte vilka personer som väljs till riksdagsledamöter och hur dessa ställer sig i olika politiska frågor. Endast valresultatet kan ge oss vägledning om hur den nya regeringen ska se ut.
Staffan Svensson
riksdagskandidat 1998, ordförande för
centerpartiet på Södermalm i Stockholm