Bärslaveriet är regeringens fel
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-25
Debattörerna: Skyddsreglerna avskaffades – nu måste kontrollen skärpas igen
Nyligen lämnade 117 thailändska bärplockare Sverige. De plockade blåbär i Åsele i två månader, men lurades på betalningen. Kvar i Åsele finns fortfarande 39 bärplockare som hoppas på att få den utlovade ersättningen.
Varje år kommer tusentals bärplockare till Sverige för att plocka blåbär, lingon och andra bär. 2009 uppgick siffran till 7?000 plockare. När arbetarna blivit svindlade har de svenska myndigheterna ofta försvarat sig med att plockarna varit anställda av bemanningsföretag registrerade i Thailand, Vietnam eller Kina.
Det unika med plockarna i Åsele är att de anställts direkt av det svenska företaget Lomsjö bär. Därmed har plockarna samma juridiska rättigheter som andra anställda i Sverige. Men för arbetarna har rättigheterna inte varit annat än vackra ord på ett papper.
Vittnesmålen från de thailändska bärplockarna är chockerande. ”Klockan tre på morgonen skjutsade de ut oss till en avsläppningsplats i skogen för att börja plocka. Sedan hämtade de oss klockan nio på kvällen.”
Det berättar Dueanngam Nakhonchom på Arlanda timmarna innan hon tvingas lämna Sverige utan ett öre på fickan. Hon tillägger: ”Vi trodde att Sverige var en rättsstat. Det var fel. Vi är rättslösa och har förlorat allt.”
Rekryteringen av arbetarna skedde i Isaan, den fattiga nordöstra delen av Thailand. Den utlovade lönen var 16?300 kronor i månaden, men först var arbetarna tvungna att betala motsvarande 20?000 kronor för att täcka administration, arbetstillstånd, visum, flygbiljett och försäkring. Arbetarna blev lovade att avgifterna skulle betalas tillbaka när de anlände till Sverige, men någon återbetalning skedde aldrig.
Efter en månads arbete fick vissa av arbetarna betalt. I våra händer har vi lönebeskedet för Thanathep Nuangkaew. Efter avdrag för kost och logi fick han ut 1?079 kronor.
Lomsjö bär skyllde på förseningar och lovade att de avtalsmässiga lönerna skulle betalas ut den 25 september. Men inga nya löner betaldes ut den dagen.
Det stod snart klart att ägaren av Lomsjö bär, Ari Hallikainen, tidigare åtalad för misshandel i samband med en bäruppgörelse och med flera konkurser bakom sig, hade försvunnit. Företagets konto var tömt på pengar och ingen ersättning kunde betalas ut till plockarna. När uppretade thailändska arbetare vände sig till polisen i Åsele fick de enligt egen utsaga svaret att polisen inte hade någon som kunde ta emot anmälan.
Den 20 september i år rapporterade New York Times om villkoren för utländska bärplockare i Sverige. Enligt tidningen är Sverige känt för en lagstiftning som står på de anställdas sida och därför är det, enligt tidningen, en nationell skam att de utländska plockarna får ta alla ekonomiska risker.
Förhoppningsvis leder Lomsjö bärs agerande till ett rättsligt efterspel. Men ansvaret för denna skamliga exploatering faller inte bara på oseriösa arbetsgivare, utan också på regeringen.
Fram till 2008 existerade skyddsregler för importerade gästarbetare. Bärföretagen var skyldiga att visa att de kunde bereda plockarna rimliga villkor. Men denna tillståndsprövning avskaffades av regeringen för två år sedan.
Nu visar det sig att effekterna har blivit katastrofala. Tvärtom borde prövningen av företagen skärpas, däribland med obligatorisk granskning från skattemyndigheterna och krav på kollektivavtal. Vidare bör bärföretagen bli skyldiga att deponera utlovad lön hos lokala myndigheter.
Regeringen bör även kräva gemensamma EU-regler. I annat fall finns risk att migrantarbetare tas in till EU-området via länder med svaga lagar.
Den som tvekar inför hårdare politisk reglering bör betänka att bara två alternativ står till buds: systematisk kontroll eller fortsatt slaveri.
Eva Hansson
Mats Wingborg