Datumstämpla partiledarna
Abrar Akbar vill se fler färskvaror bland politikerna
Mitt under en långvarig högkonjunktur, med urstarka statsfinanser, balanserad budget, imponerande tillväxt, historiskt låg ränta, utan några större aviserade nedskärningar och därmed anledning för något allmänt missnöje, förlorade socialdemokraterna konstigt nog valet.
Det var inget fel på partipolitiken heller, alliansen vann ju på ett snarlikt valmanifest.
Den avgörande skillnaden är partiledaren hos socialdemokraterna. Hur man än vänder och vrider det är det Göran Persson personligen som bär det största ansvaret för det nederlaget.
Efter tio långa år blir även vanligt folk helt enkelt trötta på att se en och samma människa i Rapport varje kväll. Dagens mediemiljö med överexponering av personligheter har förkortat bäst före-datum på ledande politiker avsevärt.
Efter en viss tid börjar man längta efter något nytt, mer eller mindre bara för förändringens skull. Det är ingen slump att den socialdemokratiska partiledaren har varit partiledare minst dubbelt så lång tid som alla andra riksdagspartier.
Samtidigt kan man konstatera att det har sina nackdelar att vara i rampljuset i ett decennium. Ett sådant liv alstrar oundvikligen en viss arrogans hos den drabbade.
Andra biverkningar av denna livsstil är att ödmjukhet minskar kraftigt. Han eller hon börjar få missuppfattningar om sin ofelbarhet och förlorar den livsavgörande distansen till sig själv och till makten. Dessa symptom stöter bort en väsentlig del av väljarkåren.
Utöver det spelar den ofrånkomligt mänskliga avundsjukan också en rätt så stor roll. Efter ett tag kan omgivningen börja betrakta vederbörande som arrogant och stöddig, ibland - i ärlighetens namn - utan någon befogad anledning. Hur och vad han eller hon än gör blir det fel.
Efter så lång tid blir partiledaren viktigare än partiet och partiprogrammet. Det resulterar i en typ av politisk och intellektuell stagnation inom partiet under hans/hennes skugga.
Tio år är en lång tid. Det man inte har hunnit uppnå eller åstadkomma under den tiden skulle kunna tas hand om av någon annan. Efter åtta-tio år finns det bara två alternativ: man blir antingen bortröstad av de egna partikamraterna som Margaret Thatcher eller av väljarna som i fallet Göran Persson.
Därför är det kanske dags att införa maxgräns på två sammanhängande mandatperioder för regeringschefen. Visst får man fortsätta även efter två sammanhängande perioder, om man visar sig vara helt oersättlig eller omåttligt omtyckt. Men då bör kravet vara antingen parlamentarisk majoritet med två tredjedelar, eller över 50 procent av rösterna i valet för att kunna fortsätta.
Dagens debattör
