Slåss för oss, Cecilia
Riv upp Ringholms kampsportsförbud – annars hittar du oss på "Fight Club"
Det har varit fight club på Söder Mälarstrand i Stockholm. Vi hade dessvärre inte möjlighet att närvara, så vi vet inte själva hur det gick till. Beroende på vem man lyssnar på har det rört sig om vilda slagsmål utan kontroll som ett slags kampsportens karaoke – gå upp på scen och utmana dina kompisar – eller bara några gamla kampsportare som gick matcher för att roa sina vänner.
Vi är inte förvånade över att folk vill träffas och slåss i vänskaplig anda. Vi gör det själva flera gånger i veckan.
Våld har en enorm tjusningskraft, och att lära sig umgås med sin våldsamhet under ordnade former är lite som att åka en bra bergochdalbana. Det kittlar dödsskönt i kistan.
Våld är, precis som att falla från hög höjd, livsfarligt. Därför är det spännande. Våld engagerar, vare sig det rör sig om någon av Sveriges drygt 200 000 kampsportsutövare, eller om en rabiat motståndare till allt våldsamt.
Just på grund av att närheten till det våldsamma har vi som tävlar i kampsport höga krav på säkerheten. Fullkontakttävlingar i kampsporter som K-1, MMA (mixed martial arts, det vill säga blandkampsport såsom ultimate fighting) och thaiboxning omgärdas i Sverige av rigorös säkerhet.
Inför tävlingar i thaiboxning och K-1 genomförs hjärnröntgen, blodtester och läkarundersökning för att undvika onödiga risker till följd av infektioner eller medfödda skador. Det finns i dag inget regelverk som tvingar arrangörer till sådan omsorg om de deltagande. De gör det ändå.
För Sverige har ingen lag och inga regler som garanterar kampsportsutövare seriösa tävlingsformer och omsorg om de tävlandes säkerhet. Från årsskiftet kommer vi att få ett förbud i stället. Inte mot slagsmålsklubbar i källare och festlokaler. Nej, de kan lugnt fortsätta.
Men om du försöker arrangera liknande matcher under ordnade former, med läkare, matchbok och offentlig insyn. Då kan du räkna med avslag.
Tacka Bosse Ringholm för det.
När Bosse tillträdde som idrottsminister visste han att Sveriges proffsboxningsförbud sjöng på sista versen. Han visste att det saknades en lagstiftning som omfattade all kampsport. Han hade dessutom ett utmärkt förarbete i Britt Solbergs utredning Kampidrott i fokus (SOU 2003:24). Så vad gör Bosse?
Han slänger utredningen i papperskorgen och sätter sina tjänstemän att skriva en ny lag. En lag som bara syftar till att förbjuda alla ”nya” kampsporter, oavsett skaderisk. Utgångspunkten är Bosses moralpanik inför vad han får se från de stora galorna. Bosse lärde sig som barn att det är fegt att sparkas (usch för thaiboxningen!), och man får inte kasta sig över den som ramlat i backen (fy för Shooto och MMA!).
Om Bosse hade läst Solbergs utredning skulle han ha sett att risken för bestående skador är mindre i thaiboxning och MMA än i amatörboxning, en sport som Bosse tycker är okej, helt enkelt därför att utbudet av tekniker och tillåtna träffytor gör att våldet mot huvudet blir mindre.
Fakta i målet är att kampsport är den näst största idrotten i Sverige sett till utövare i åldern 15–25 år, bara fotboll större. Samtidigt är kampsportens skador försvinnande få i statistiken. Skadefrekvensen är på samma nivå som bordtennis (och ofta av samma natur med stukade fötter etc). Vi kan påminna oss att vi läst om flera dödsfall i samband med fotbollsträningar och matcher. Men vi känner inte till ett enda dödsfall i svensk kampsport.
Trots det ska alltså vi förbjudas att utöva våra sporter på hemmaplan under kontrollerade former. Om vi vill mäta oss med våra likar får vi söka oss utomlands – där säkerhetskraven ofta sviktar – eller till de slagsmålsklubbar som kommer att kunna fortsätta sin verksamhet.
Det känns galet.
Därför sätter vi vårt hopp till vår nya idrottsminister. Snälla Cecilia Stegö-Chilò, ta chansen att rätta till Bosses misstag. Visa att du är en god liberal som sätter människors fria val och säkerhet framför en gammelsvensk uppfattning om vad som är en schysst fajt.
Vi hoppas Cecilia. Annars hittar du oss nog på Söder Mälarstrand efter nyår.
