Hästsport är stort – utom i medierna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-12

Johan Häggberg om en ängslig idrott – och en okunnig bevakning

I dagarna pågår SM för islandshästar, i anrik hästmiljö vid Ridskolan Strömsholm, men sannolikt helt obemärkt i mediebruset. Obemärktheten delar den med många andra yttringar av hästsport. Det går säkert att ha många teorier om varför, men det finns ett märkbart ointresse från det traditionella sportetablissemanget att uppmärksamma ridning. Vilket är synnerligen märkligt sett mot bakgrund av det mycket kraftfullt växande ridintresset här i landet.

De stora och traditionstyngda ridsportsyttringarna följer för tillfället med i OS-draget, ända in i morgonsofforna i TV4 till och med. Men det känns fortfarande som att det i normala fall mest är hoppningen som, ur någon sorts tradition som startade med Anders Gernandt, har sin stadiga plats i tv-tablåer och det allmänna medvetandet.

Det skulle vara intressant att få veta om de som har översikten och bestämmandet över sportsidorna, om de fick lite tid över från sitt något ensidiga pluggande av fotboll och hockey, inser hur många potentiella läsare de förlorar. Med en dos av den smartness som H & M visade när man knöt Malin Bayard till sig skulle de möjligtvis kunna inse att det finns många potentiella läsare som nu glatt struntar i att öppna sportbilagorna. Och de skulle också kunna komma till insikt om att det finns en stark och livskraftig hästkultur även vid sidan av de traditionella ridsportgrenarna, av vilka islandshästridning bara är ett exempel.

Sannolikt skulle det kunna gå att hävda att det är ett utslag av ett fortfarande alltför snävt könsmässigt perspektiv bland dem som bestämmer om rapporteringen. Sportredaktionerna släpper in allt fler kvinnor, men ofta tycks de kvoteras in som tyckare om manlig idrott, som gisslan åt någon sorts spel för galleriet.

Nackdelen en hel del av ridsporten dras med, med möjligt undantag av hoppning, är att det krävs kunskap för att kunna uppskatta den. Detta leder till att man för diskussioner om hur man ska popularisera sporten, vilket ofta innebär att man vill kunna få människor som inte har kunskap att kunna förstå den. Det tror jag är bakvänt. Personligen finner jag det i någon mening mycket sympatiskt med den aningens gubbiga traditionstyngdheten och bristen på förändringslusta dressyren uppvisar. Ridningen och hästarna förbättras, men formen för tävlingarna består. På något sätt är det ju ändå så att det alltid kommer att krävas kunskap och erfarenhet för att på ett äkta sätt kunna uppskatta vacker ridning. Jag tror att det är viktigare att vara stolt över det man har att visa upp, än att göra ängsliga förändringar för att tillfredsställa någon som man egentligen inte riktigt vet vem det är.

Det är sannolikt bättre att man med huvudet högt försöker skapa och inplantera ett medvetande om hur stor och viktig hästsporten är, än att komma med mössan i hand och be om uppmärksamhet.

Kunskapen kommer med att man får tillfälle att bevittna något. Inte vill vi väl reducera det nyligen överståndna fotbolls-EM till enbart en fråga om hur många mål som görs, på samma sätt som hoppning är något mer än att bara ta sig över hindren.

Detta gäller även den något mindre sporten islandshästridning. Den kräver kunskap, men alltför ofta måste vi paketeras in i en eller annan förpackning för att vi skall beredas plats, vilket leder till att det som handlar om ridkunskap och prestation riskerar att skjutas i bakgrunden. Det är mycket olyckligt i en period när ridintresset ökar kraftigt, då den viktigaste, förebildsskapande effekten av tävlingarna är att visa fördelarna av en god och effektiv ridning.

Diskussionerna inom olika sporter handlar ofta om den etiska projiceringen av utövarna, ofta som mål att uppnå någon form av oantastlighet. Det är absolut vällovligt men riskerar att bli defensivt. En åskådares uppskattning hänger inte på om utövaren röker eller inte. Man vill bli road och fascinerad. Vi måste bli bättre på att inrama våra tävlingar i fest och yra och också fokusera på att vara jädrigt bra på det man utför.

Men ridsporten skulle också kunna få mycket hjälp med att nå ut med tjusningen med hästen om attityden var mer välkomnande, och kunskapen större, inom media.

Dagens debattör

Johan Häggberg

42 år. Egen gård i Enköping. Ridinstruktör och hästtränare. Flerfaldig guldmedaljör i stilpass på VM.