Groteskt att kalla boken en hyllning
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-01-15
Slutreplik om skildringen av samer i "Kåtornas folk"
Bakhåll Förlag missar poängen i min kritik och kallar mig ”politiskt korrekt”. Tre gånger. Som om deras nyutgivning av "Kåtornas Folk” vore djärv och uppkäftig. Det är den inte. I den form den nu föreligger är den bara dum. Redaktionen har inte gjort sin läxa och saknar argument.
Att Ester Blenda Nordströms text är välskriven konstaterade jag i mitt första inlägg. Där är vi överens. Bitvis är den till och med underhållande. Men nej, det räcker inte för att ge ut den, som Bakhåll påstår. Det vet förlaget. Därför har de bifogat ett efterord som de nu hänvisar till. Men den så kallade ”problematik" som Ylva Floreman enligt redaktionen där "utförligt diskuterar” visar sig vara ytterst bristfällig. Den vilseleder mer än den fördjupar.
I efterordet, som mest handlar om författarens metod, framställs motståndarna mot Nordströms resa som några trilskande, namnlösa debattörer, det är allt. Beskrivningen av den förödande segregationspolitiken är vag, ordet kolonialism helt frånvarande och påståendet att Nordström inte förfäktar ”lapp-ska-vara-lapp”-idén direkt felaktig, eftersom det är just denna doktrin hon praktiserar i sin roll som outbildad nomadskolelärarinna. Floremans utförligaste diskussion låter så här:
”Samerna var kritiska till skolreformen. De ville att skolan skulle ge barnen kunskaper för att de skulle kunna möta den snabba samhällsutvecklingen och att eleverna skulle få ordentliga skolhem. Men de fick inte gehör för detta.”
Inte så utförligt diskuterat, om ni frågar mig.
Mig tycks det som att Bakhåll blivit så förtjusta i Ester Blenda Nordströms förmåga att skriva att man glömt vad hon skriver om. Samerna och det växande förtryck de utsattes för på denna tid är inte huvudsaken i den här utgivningen, utan en bisak. Erkänn det, Bakhåll! Det förklarar det envisa försvaret av författaren och de flagranta bristerna i efterordet.
Att påstå att boken är en hyllning till samerna är groteskt. Ester Blenda Nordström var maktens nyttiga idiot. I både det hon skriver och i det hon underlåter att ta upp bidrar hon till att upprätthålla bilden av samer som hjälplösa utan svensk överhet. De är och ska alltid förbli ett kåtornas folk.
Min poäng med kritiken är inte, som Bakhåll tycks tro, att visa hur fel Ester Blenda Nordström har utifrån dagens uppfattning. Det vore ju löjligt enkelt och - jag håller med - väldigt politiskt korrekt. Nej, det Bakhåll undviker att beröra är att Nordström hade fel redan för hundra år sedan då hon pekades ut, med namn, i den tidens viktigaste samiska stridsskrift ”Det är vår vilja - en vädjan till det svenska folket”, eftersom just hon och hennes bok ”Kåtornas folk” ansågs vara en direkt bidragande orsak till samernas svårigheter att bli tagna på allvar i sina strävanden efter rättigheter.
Rubriken på mitt inlägg: ”Samer utmålas som okunniga och barnsliga” är alltså inte mina ord. De härrör från den tidiga samerörelsen som kämpade mot vad de uppfattade som reella hot mot sitt folks överlevnad. Vill Bakhåll kalla även deras röster ”politiskt korrekta”? Borde dessa samer också ha känt sig hyllade? Det gjorde de bevisligen inte.
Man kan fråga sig om Bakhåll kände till denna ursprungliga kritik mot boken. Gjorde man det och underlät att ta upp den är det allvarligt. Gjorde man inte det har man slarvat i sin research, vilket också är allvarligt, särskilt när ämnen som dessa ska behandlas. Bakhåll borde ha förstått bättre.
Det som kunde ha blivit en intressant nyutgivning, genom att sätta in den gemytliga skildringen av saarivuomasamerna i ett större politiskt sammanhang och genom att tydligt visa hur den kolonialism som förmörkade förra sekelskiftet sedan dess har fortsatt att plåga minoriteter, det blir nu bara en okritisk hyllning till en ”intressant” författare, en flyhänt kolumnist, vars ovilja att spegla sin samtid försvaras med att ”hon var ointresserad av dagspolitik”. Det duger inte.
Jag tvivlar på att recensenterna av nyutgivningen skulle ha kallat Kåtornas Folk ”modern” och hävdat att den saknar koloniala drag om boken hade åtföljts av ett grundligare och betydligt mer problematiserande efterord som hjälpte läsaren att läsa mellan raderna och förstå sammanhangen.
Till sist: Jag är verkligen inte av den sort som avkräver gamla texter modernitet eller vill begrava Nordströms bok.
Tvärtom anser jag att den verkligen behövs. Men inte, som Bakhåll framhåller, för att visa på en bortglömd reporter, utan för att påminna oss om hur samerna gång på gång tvingas se sig beskrivna av betydligt röststarkare författare och utgivare som formar bilden av deras kultur.
Erik Norberg
dramatiker och manusförfattare