Barnkonventionen borde bli svensk lag
Gör FN:s barnkonvention till svensk lag, precis som man gjort i både Finland och Belgien. Det kräver tre svenska professorer i barnmedicin och barnpsykologi.
”Vi har en moralisk skyldighet att gå före och visa vägen för de nationer som har svårt att förverkliga barnkonventionen” skriver de idag på Aftonbladet Debatt.
FN:s barnkonvention har i år varit i bruk i 13 år. När konventionen antogs av FN den 20 november 1989 kunde Sverige med rätta vara mycket stolt över resultatet. Konventionen ratificerades också mycket snabbt i vårt land. Till dags datum har detta gjorts i totalt 191 länder. Endast tre återstår – USA, Somalia och Timor-Leste.
Den svenska regeringen satte omedelbart igång ett arbete för att informera om vad barnkonventionen innebär och för att förverkliga den på olika samhällsområden. En del debattörer har under årens lopp hävdat att barnkonventionens mål lättare skulle uppnås om den gjordes till svensk lag. Våra politiker har inte ansett att detta är nödvändigt, eftersom man ansett att den svenska lagstiftningen i sig själv stöder barnperspektivet. Alla som arbetar med barn och ungdomar vet dock att detta inte är fallet. Vare sig stat, landsting, kommun eller de organ som har hand om invandrar- och flyktingfrågor sätter alltid barns bästa i främsta rummet.
Nästan varje vecka rapporterar massmedia att myndigheter gör övergrepp mot barn av en typ som är klara brott mot barnkonventionen. Allra tydligast är detta i behandlingen av flyktingbarn som själva inte kan tala för sin sak eftersom de inte behärskar det svenska språket och inte heller kan få hjälp av någon närstående vuxen person. Detta innebär att flyktingbarnen är än mer utsatta än svenska barn, även om vi också hos dem ser grova överträdelser av barnkonventionens stadgar.
Detta framgår inte minst av Aftonbladets pågående artikelserie om hotade, svenska barn. Mest skrämmande är att våra ledande politiker är tysta och gör så litet när barn behandlas illa. Vår nuvarande justitieminister tycks ha mer tid för att skriva en bok om sin första tid som justitieminister än att formulera det av riksdagen krävda lagförslaget, om att Utlänningsnämnden – den myndighet som nästan regelmässigt bryter mot barnkonventionen – skall läggas ned.
Ett av de senaste, men förmodligen inte sista, exemplet på ett dylikt brott mot barnkonventionen, är fallet med den ettårige pojke som redan som nyfödd placerades i ett fosterhem på grund av att modern inte kunde ta hand om honom till följd av psykiska problem. Nu har dock Utlänningsnämnden funnit att familjen inte har tillräckliga skäl för att få stanna i Sverige. Modern och hennes ettåriga barn har avvisats till hemlandet Syrien. Det är svårt att förstå hur en psykiskt sjuk mor, som dessutom skall utvisas, nu plötsligt skall kunna ta hand om sitt barn. Utlänningslagen föreskriver visserligen att ”I fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver”. Det verkar dock som om Utlänningsnämnden inte har läst eller förmår tolka denna lag på ett mänskligt och humanitärt sätt. Nämndens ordförande Meit Camving replikerar dock: ”Det är väldigt svåra ärenden att avgöra. Men vi har att hålla oss till lagstiftningen. Och beslut som fattats enligt utlänningslagens regler tar över till exempel beslut om omhändertagande.” Man kan fråga sig vilken lagstiftning Camving hänvisar till, eftersom även utlänningslagen anger att hänsyn skall tas till barnets bästa.
Barnkonventionens egen skrivning om barns rätt är betydligt skarpare och lyder: ”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.”
När barnkonventionen talar om att barnets bästa skall komma i främsta rummet, säger svensk lag att detta särskilt skall beaktas. Att beakta en fråga innebär dock inte att den sätts främst.
De svenska lagstiftarna har av en svårförståelig anledning försvagat barnens rätt på ett sätt för vilket de bör skämmas.
När Dublinkonventionen, som stadgar att en flykting skall återsändas till första asylland i stället för att få sitt ärende behandlat i Sverige, står mot barnkonventionen, väljer Utlänningsnämnden regelmässigt att följa Dublinkonventionen. Barnkonventionen blir därigenom helt tandlös. Intet händer även om man bryter mot den.
Världens barn är också världens, och Sveriges, framtid. Är det några som skall skyddas mot övergrepp, subjektiva tolkningar av konventioner med mera så är det våra – världens – barn.
Vi har en moralisk skyldighet att gå före och visa vägen för de nationer som har svårt att förverkliga barnkonventionen på grund av brist på ekonomiska och andra resurser. För att kunna göra detta måste vi dock ta ett stort steg framåt och låta barnkonventionen ingå i den svenska lagstiftningen. Först när konventionens olika paragrafer får status av allmän svensk lag, kan vi beivra myndigheters brott mot desamma. De som hävdar att svensk lag till den grad är barnanpassad att det är onödigt att göra sådana förändringar bör lära sig att så inte är fallet. De som påstår att barns rättigheter riskerar att försämras om barnkonventionen får status av svensk lag har helt missförstått förhållandena. I paragraf 41 i barnkonventionen stadgas nämligen att:
”Ingenting i denna konvention skall inverka på bestämmelser som går längre vad gäller att förverkliga barnets rättigheter och som kan finnas i
(a) en konventionsstats lagstiftning; eller
(b) för den staten gällande internationell rätt.”
Det finns således ingen risk att en försämring av rättsläget i Sverige skall behöva inträffa.
Belgien och Finland har redan lagstadgat i barnkonventionens anda. Låt oss följa deras exempel. En sådan svensk markering skulle både inför EU:s medlemsländer och inför världen i övrigt visa att också Sverige prioriterar barns behov och intressen. Vi skulle ytterligare kunna markera detta genom att i lagtexten ange att i de fall då barnkonventionen konkurrerar med andra lagtexter och/eller konventioner skall barnkonventionens anda gälla, såvida detta innebär den bästa lösningen för aktuella barn.
Göran Persson, Thomas Bodström och Jan O Karlsson bör nu inse att det är hög tid att visa att de står på barnens sida och att de därför måste verka för att barnkonventionen tas in i svensk lagstiftning.
Bengt-Erik Andersson,
Professor emeritus i utvecklingspsykologi och pedagogik
Tor Lindberg, Professor emeritus i pediatrik
Rolf Zetterström, Professor emeritus i pediatrik