Det går att stoppa vansinnesdåden
Axén Olin (m): Vad hände egentligen med satsningen på psykiatrin?
Stockholm har drabbats av ännu ett vansinnesdåd. En man löpte amok i tunnelbanan i måndags kväll. Med en stor kniv högg han vilt och sårade tre människor, varav en allvarligt. I skrivande stund tycks ingen människa ha behövt plikta med sitt liv. I övrigt liknar dådet alla de andra dåden som numera kan sägas forma vår vardag här i Stockholm.
Vi vet att galningar som Plankmannen eller Knivmannen – det rör sig nästan alltid om män – dyker upp med vissa intervall. Och allvarligt talat, vem av oss skulle likt hjältarna Dominik Jackiewicz och Tony Stankiewicz våga brotta ned en person som hytter med en stor kniv som redan färgats röd av andras blod?
Inget samhälle kan någonsin garantera sina medborgare hundra procents säkerhet. Därmed låter sig många i beslutsfattande position nöja. Som om det inte skulle ha någon betydelse om Stockholm drabbas av dessa dåd en gång per decennium eller en gång per månad.
”Vården är nedlagd och dårarna får springa omkring hur som helst på stan”, uttalade sig en släkting till hjältarna Jackiewicz och Stankiewicz kort efter dådet. En typiskt svepande kommentar som inte stämmer överens med verkligheten, skulle våra politiska meningsmotståndare ha svarat om de fick chansen. Därefter skulle vi få höra om fler poliser, Miltonpengar till psykiatrin och andra miljonsatsningar till förbannelse.
Är det någon som har sett alla de där poliserna? Ja bland utländska dignitärer i Åre kanske, men i vår vardag här i Stockholm?
Och vad hände med satsningen på psykiatrin? På den frågan finns ett entydigt svar: ingenting.
När majoritetspolitikerna häromdagen redovisade det ekonomiska utfallet i landstinget 2004 visade psykiatrin ett stort överskott. Politikerna hänvisade till att man inte hade hittat någon verksamhet att satsa på. Någon verksamhet i psykiatrin alltså, under det år då en man med betongborr löpte amok i tunnelbanan. Plus 40 miljoner kronor i kassan till priset av en våldförd stad.
Det är inte så att våldsdåden bara händer, att förekomsten av dem inte går att påverka. En människa som har bevisat det är den f.d. borgmästaren i New York, Rudolph Giuliani. Under hans ämbetstid sjönk antalet mord med tre fjärdedelar. Misshandelsfallen minskade med över hälften, våldtäkterna med knappt hälften. Grundreceptet var nolltolerans mot brott, även mindre brott.
Den nolltoleransen behövs här i Stockholm också. Kommun och landsting måste tillsammans med polisväsendet visa att det inte finns någon tolerans alls för våldsdåden.
Blir det ett maktskifte i Stockholm efter valet 2006 kommer vi att visa nolltolerans mot våldet i vår stad.
Det förutsätter satsningar i form av fler poliser som gör rätt saker, liksom ett återupprättande av psykiatrin. En sak är säker: psykiatrin kommer inte att gå med 40 miljoner kronor i överskott på grund av idétorka.
Kristina Axén Olin (m)
Oppositionsborgarråd, Stockholm
Christer G Wennerholm (m)
Oppositionslandstingsråd, Stockholm