Fähunden lämnade lik efter sig i Sverige
Kurdo Baksi, journalist och författare, är lycklig över att Mohammed Saed Kadhum Al-Sahaf, bättre känd som Bagdad-Bob, äntligen sitter bakom lås och bom i Irak.
Han minns när Bagdad-Bob var ”Saddam Husseins knähund” i Sverige. Och hur han flydde för livet när han mötte hundratals upprörda irakier i Stockholm.
Nyheten som jag väntat på i två decennier kom sent på tisdagskvällen. Mytomanen, lögnaren och mördaren – den galne Mohammed Saed Kadhum Al-Sahaf, bättre känd som Bagdad-Bob – är äntligen bakom lås och bom i Bagdad lagom till sin 63:e födelsedag den 1 juli.
Jag minns bäst den Babylonfödde Bagdad-Bob från januari 1985 till augusti 1987 då han var Saddam Husseins knähund i Sverige och vice utrikesminister i Irak. Formellt hade han titeln ambassadör men det vore en förolämpning mot diplomatkåren att ge honom den statusen. Den verksamhet han bedrev hade föga med diplomati att göra.
Jag träffade Bagdad-Bob, om än helt flyktigt, i Brygghuset en försommardag 1985. Det var dessvärre ingen klockren träff.
Al-Sahaf skulle hålla ett möte om oppositionella. Jag var 20 år gammal och hade just beslutat mig för att jag ville ägna mig åt journalistik och då jag fick veta att kurdiska vänner tänkte gå till mötet och ställa besvärliga frågor till knähunden följde jag självfallet med. I bakhuvudet fanns tanken att jag skulle skriva om mötet och jag tog ett anteckningsblock med mig. Det blev ingen artikel då. Det får bli en nu i stället.
Ett hundratal irakier, flertalet kurder, kom till mötet på Brygghuset. Många av dem var politiska flyktingar som tidigare hade varit fängslade och torterats. Många hade vänner eller släktingar som mördats i Saddams fascistdiktatur.
Jag var antagligen ungdomligt naiv. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig – en debatt eller en protest av något slag. Någon demokratisk debatt var dock inte Al-Sahaf intresserad av.
Vi oppositionella hade knappt hunnit in genom dörrarna då Bagdad-Bobs vakter gick till angrepp och började knuffa på folk. Tumult uppstod. Smockor utdelades. Även jag tvingades freda mig. Någon av ambassadtjänstemännen drog pistol.
Bagdad-Bob var extremt aggressiv, som om han befann sig i affekt, då han vrålade okvädingsord på arabiska. Sen gjorde han precis som den 9 april i år – han vände på klacken och flydde för sitt liv. Det sista vi såg av honom var ryggtavlan då han försvann ned mot Sveavägen.
Nästan 20 år senare ser jag knähunden framför tv-kameror då han berättar om hur Saddams elitförband vilket ögonblick som helst kommer att krossa invasionsarmén och grilla amerikanska soldater över öppen eld. Jag konstaterar att hans ordförråd inte utvecklats nämnvärt.
Det fascinerande med Bagdad-Bob är att han i de yttersta dagarna av Saddams regim blev en internationellt känd och – faktiskt – folkkär person. En clown visserligen, men så fascinerande att han om han av någon bisarr slump skulle friges omedelbart skulle kunna bli drömgäst på vilken talkshow som helst på tv.
Skrattet fastnar dock lätt i halsen på oppositionella kurder som minns hans tid i Stockholm. Bagdad-Bob hade naturligtvis glömt bort vilket land han befann sig i och agerade precis som om han fortfarande var i Irak.
Iraks ambassadvilla i Stockholm omvandlades under hans tid till diktaturens spioncentral. Oppositionella exil-irakier och kurder registrerades och kartlades av knähundens spioner. Informationen användes till att hota och utpressa. Släktingar och vänner som fortfarande befann sig i Irak hotades och flera försvann in i Saddams tortyrhålor.
Inte nog med det. Al-Sahaf organiserade också dödsskvadroner som opererade i Sverige, precis som om Stockholm var en förort till Bagdad. Minst två personer föll offer för clownen. Irakiern Majid Hussain hämtades från hotellet Domus i Märsta en sommardag 1986 och styckades i 54 bitar, lades i en väska som senare hittades på en vägkant i en skog. Kurden Azad Pedawi sköts kallblodigt i huvudet i sin lägenhet i Västra skogen av Al-Sahafs agenter i juni 1987.
Bagdad-Bob åtalades naturligtvis aldrig för dåden. Det finns ingen dokumentation om hans skuld som skulle hålla i en rättegång (om nu diplomater alls kunde åtalas). Däremot var det ingen större hemlighet bland kurder och exil-irakier att han var ansvarig och att den sortens terroristhandlingar aldrig hade kunnat äga rum utan hans personliga godkännande.
Bagdad-Bob, må du skaka galler under återstoden av ditt liv.
Kurdo Baksi
författare och journalist