Det viktiga är att fattiga får hjälp – inte varifrån idén kom

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2011-07-21

De som lever på socialbidrag får med dagens regler inte ha några egna besparingar. Innan det offentliga ger en hjälpande hand måste medborgarens fickor vara tömda.

Jag och Michael Sherraden, professor vid Washington University i St. Louis, tycker att detta är orimligt. Om syftet med välfärden är att stötta medborgare som lever under knappa förhållanden och hjälpa dem att skapa sig en ljusare framtid måste vi tillåta ett långsiktigt sparande.

I en artikel den 12 juli pekade jag och Sherraden på så kallade individuella utvecklingskonton, ett projekt som i snart 20 år har motiverat fattiga i USA att spara. Kanske kan lärdomarna inspirera oss i Sverige, resonerar vi.

Men någon vilja att utbyta tankar finns inte. Zachari och Schröder nämner i sin replik inte med ett ord min och Sherradens reformidé. I stället påstås vi ha efterlyst sänkta skatter. Det är onekligen en märklig debattstil som kanske vinner ryggdunkar på Twitter, men som knappast hjälper de drygt 437 000 svenskar som 2010 fick ekonomiskt bistånd och som med dagens regler hindras från att spara för framtiden.

Erfarenheterna av individuella utvecklingskonton är goda. De erbjuder ingen ”quick fix” men om vi vill stärka människors livschanser måste vi låta oss inspireras av andra, även USA. Det tycker inte Zachari och Schröder. Hellre än att diskutera metoder för att underlätta för fattiga att spara för framtiden slösar man trycksvärta på att svartmåla Timbro.

Philip Lerulf

Timbro