Vi måste sluta blunda för misslyckandet i Afghanistan
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-14
I snart nio år har Sverige deltagit med trupp i den Nato-ledda Internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan, ISAF. Under dessa nio år har våldet eskalerat och spridit sig till allt större delar av landet. Även i de fyra provinser där de drygt 500 svenska soldaterna finns har säkerhetssituationen tydligt försämrats. Lördagens attack mot de svenska soldaterna bekräftar tyvärr än en gång att den fred som Sverige skulle främja i Afghanistan har blivit alltmer avlägsen.
I den svenska debatten har flera argument presenterats för varför vi ska vara i Afghanistan; för att skapa säkerhet, för att bekämpa talibanerna, för att bygga demokrati och för att stärka landets kvinnor. Men på alla dessa områden går utvecklingen tyvärr i fel riktning.
Förra året dödades 2 412 civila i Afghanistan enligt siffror från FN. Under de nio år som Sverige har trupp i Afghanistan har aldrig så många civila dödats. Talibanerna har flyttat fram sina positioner och kan genomföra attacker i allt större delar av Afghanistan trots att antalet utländska soldater samtidigt kraftigt ökat i antal.
De senaste president- och parlamentsvalen var kantade av fusk och kan inte av någon betraktas som några demokratiska framsteg. Den afghanska ledningen som vi ger vårt politiska och militära stöd utgörs inte bara av godhjärtade demokrater, utan även av män med omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna på sitt samvete.
Vissa framsteg gjordes för de afghanska kvinnorna efter talibanernas fall 2001, men nu ser vi att utvecklingen även när det gäller jämställdheten på flera punkter går i fel riktning. Bara var fjärde afghansk kvinna kan idag läsa och skriva, landet har en världens högsta nivåer av mödradödlighet och den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watch visade i en rapport förra hösten att situationen för de afghanska kvinnorna på flera punkter försämrats de senaste åren. Nio år med ISAF i Afghanistan kan sammanfattningsvis knappast beskrivas som något annat än ett misslyckande.
Jag är övertygad om att de drygt 500 svenska män och kvinnor som valt att delta i ISAF-insatsen har de ädlaste syften och att dem i grunden gör ett bra jobb. Vi som är beslutsfattare har nu ett ansvar att inte försöka vinna billiga politiska poänger på den tragedi som skett.
Samtidigt har vi också ett ansvar att se att utvecklingen på marken går i fel riktning och att det uppdrag man gett de svenska soldaterna i Afghanistan inte är möjligt att fullfölja.
Det är hög tid att detta faktum får konsekvenser och att omvärlden byter strategi för Afghanistan. Den 4:e november ska regeringen presentera sin proposition om Sveriges deltagande i ISAF. Allt tyder på att man passivt kommer att förlänga insatsen ytterligare ett år utan att göra några förändringar i sin strategi för den svenska närvaron. Men det finns fortfarande tid att ta intryck av misslyckandet på marken i Afghanistan.
Vi måste inse, efter nio år av krig i Afghanistan, att motståndsrörelsen inte går att besegra militärt och att fler soldater inte är lösningen på säkerhetsläget i landet. Det Afghanistan behöver är tvärtom ökat bistånd och en politisk lösning på konflikten. Istället för att med militära medel försöka besegra motståndsgrupperna borde vi med civila medel attackera orsakerna till att unga afghanska män ansluter sig till den brokiga motståndsrörelsen – bristen på arbete, utbildning och framtidstro. Sverige ska inte vända Afghanistan ryggen, tvärtom bör ett trupptillbakadragande kombineras med kraftigt öka vårt bistånd och ett starkt politiskt stöd till de försök till freds- och försoningsprocess som görs. Än finns alla möjligheter för Sverige att främja freden, demokrati och jämställdhet i Afghanistan, men då kan vi inte blunda för misslyckandet på marken.
Hans Linde