Krasch för vårt självförtroende
Brinnande flygplansdelar på tv i våra vardagsrum i går igen.
Oavsett om den dramatiska massdöden var ett attentat eller ett haveri är en fråga oundviklig:
Vem törs flyga i dag?
Redan flygrädda antar en ”vad-var-det jag-sa”-attityd.
Alla andra knuffas närmare kanten mot en mer underliggande, svårhanterlig oro.
Det skriver i dag flygpsykolog Hans Gordon på Scandinavian institute of aviation psychology.
Det som hänt, och händer, i USA just nu går att beskriva i termer av oerhört starka krafter som påtagligt stör våra försök att skapa ett övergripande rationellt system för anpassning och lugn.
Terroristhandlingar inryms inte i våra inre orienteringskartor. För människor som tidigare har lyckats kupera en inre oro kopplad till utsatthet har drömmarna om det goda livet redan blivit svårt sargade och nu närmat sig mardrömmar.
För tidigare mer ångestbenägna människor har dock knappast de inträffade handlingarna förvärrat tillstånden. Snarare har de lett till en ”vad-var-det-jag-sa”-attityd. Därför kan man säga så här: de inträffade händelserna förvärrar knappast tillstånden för de redan tidigare allvarligt flygrädda.
Däremot knuffas alla vi övriga närmare kanten mot den mer underliggande, svårhanterade oron. Vi måste förvänta oss att det kommer att ta lång tid att bygga nya säkerhetssystem, där de vanliga människorna kan återföra sig själva till den tidigare, mer rationellt uppbyggda tryggheten.
Flygbolagen går sannolikt dessvärre mot en rätt långvarig osäkerhetsperiod.
Det är en självklarhet att påpeka att varje människa som går ombord på ett flygplan lägger sitt liv i händerna på dem som har ansvaret för flygoperationerna. Dörren i den slimmade tuben stängs hermetiskt. Med säkerhetsbältet fast sitter man där man sitter.
De flesta passagerare har naturligtvis inte en aning om hur teknologin ser ut bakom en flygplanskonstruktion, inte heller hur det går till när piloterna får planet att accelerera och att frigöra sig från den naturliga gravitationen och lyfta.
De flesta av oss har en något komplicerad inställning till de av livets villkor som vi inte riktigt förstår och som vi inte heller tycker oss kunna förstå. I sådana situationer blir vi förstås utsatta. Utsattheten kan upplevas inte bara ömtålig, utan rentav farlig.
Som passagerare på väg in i ett flygplan, eller under dess start- och landningsfaser, reagerar de flesta av oss med en naturlig förhöjd vaksamhet. Våra autonoma, biokemiska och övriga fysiologiska system går igång: blodtryck och puls blir vanligen något förhöjda. Vi gör oss på det sättet naturligt beredda på att agera om så skulle behövas. Samtidigt försöker vi följa vår egen, och andras, mentala instruktion: nu kan vi ta det lugnt och slappna av, snart ska vi bli vänligt omhändertagna av kabinpersonalen.
I vår tid och i vår typ av samhällen, där människor nu blivit resvana, har många lyckats med konststycket att övermanna sitt eget, inre autonoma system. Genom vår mentala styrka, där vi övervägt och eftertänksamt kan konstruera ett mentalt inre mottryck mot en mer spontan, underliggande oro, kan vi ändå, vanligen, lugnt infinna oss på flygplatserna, och lugnt gå ombord. Vanligen är flygresan övervägande en njutning.
Men alla klarar inte att upprätta en sådan inre balans. Hotbilderna överväger och kan initiera diverse föreställningar och fantasier. De mer rationaliserade tankarna, där vi försöker tänka att tekniker, flygledare och piloter är förnuftiga, kloka och kunskapsrika människor, som samverkar enligt all den i grunden vetenskaplig kompetens som finns, trängs undan av andra inre upplevelser.
Vissa av oss kan bära på mängder av tidigare livserfarenheter som handlar om svek och brist på tillit, om att det inte alls blev som utlovats. Sådana erfarenheter kan bli som startmotorer till ganska vilda fantasier: ingen går alltså att lita på, inte flygledare, inte piloter, inte ens de som konstruerar och bygger flygplan.
Samtidigt: att leva med en stark närhet till den typen av vilt galopperande fantasier leder ofta till allmän olust, ofta även till ångest. Det är från den grunden som en mer allmän flygrädsla ofta växer fram. En mer genomgripande och genuin behandling av en sådan flygrädsla tar ofta sikte på att inte enbart kupera fantasierna till förmån för mer rationella tankar, utan att även bearbeta den mer grundläggande bristen på tillit.
Hans Gordon,
flygpsykolog,
Scandinavian institute
of aviation psychology,
Sveriges största civila flygpsykologiska organisation,
med uppdrag åt flygindustrin och internationella flygbolag sedan 1964.