Bomba mitt hemland stoppar inte terrorism
I natt bombades Ghazal Ahmadzai Osekus hemland.
Hon flydde undan förtrycket i Afghanistan för tio år sedan och kom till Bandhagen, söder om Stockholm.
I dag skriver hon på Aftonbladet debatt om varför nattens bombningar var meningslösa.
Den ohyggliga förlust som har drabbat USA ledde i natt till en ny ohygglig förlust för Afghanistan.
Min chock och avsky över de omänskliga vansinnesdåd som ledde till att nära 7 000 människor miste livet i New York och Washington ackompanjeras nu av sorg över de nya tusentals offer som, av allt att döma, nu lär dö en våldsam död i mitt forna hemland.
Liksom de oskyldiga tusenden som drabbades i USA kan deras medmänniskor i Afghanistan nu lika lite göra för att undkomma den massdöd som når dem från havet och luften.
Är det rätt av USA att bomba mitt hemland?
Tänk efter lite. Afghanistan är slutprodukten av 25 oavbrutna år av krig, terror och elände. En miljon (!) människor dödades under den sovjetiska ockupationen, ytterligare tiotusentals i anarkin som sargade landet därefter. Under Sovjetockupationen betalade USA miljarder för vapenleveranser till islamisterna i Afghanistan.
Storbritannien stod för kost och logi när horder av islamistledare hårdtränades i gerillakrigföring i Skottland. "Den civiliserade världen" stödde islamisterna, som då kallades "frihetshjältar".
Som Reagan så pricksäkert uttryckte det senare: "One mans terrorist is another mans freedom-fighter."
Men sympatierna försvann samma dag som ryssarna stack och västvärlden, som hade varit beredd att bekämpa Sovjet till den sista afghanen, glömde bort mitt hemland. Afghanistans öde lämnades i händerna på islamistiska ledare och genomled ett makabert, närmast medeltida inbördeskrig.
Talibanerna blev så småningom inbördeskrigets segerherrar, och Afghanistans alla folkslag den riktigt stora förloraren.
Likt Frankensteins monster har nu talibanerna i åratal terroriserat alla i sin väg och utmanat sin skapare.
USA och Ryssland förfasar sig nu över talibanerna. Men ordet Taliban hade i dag inte varit känt om det inte hade varit för den blodiga ryska ockupationen och den därpå följande västerländska likgiltigheten.
Och hur vill nu USA bli kvitt talibanerna?
Jo, genom att bomba Afghanistan. President George W Bush sade på CNN när attackerna inleddes att bara militära mål ska angripas.
Men talibanerna har inte eldlednings- och kommunikationscentraler, inga pansarstyrkor, inga baser. Nato försökte sig på "kirurgiska bombningar" mot de serbiska styrkorna i Kosovo, som förfogade över flyg och helikoptrar, luftvärn, stridsvagnar och trupptransportfordon, men gav upp nästan omedelbart och gick efter tydligare mål i Belgrad i stället: det var nämligen för svårt att undvika besvärliga så kallade "kollateralskador".
Hur ska det då gå i Afghanistan?
Är det någon som bryr sig?
Det är klart att jag vill att man gör någonting åt Usama bin Ladin och talibanerna, inte minst för mitt hemlands skull. Men att bomba landet löser ingenting.
USA:s bomber mot Afghanistan har samma effekt som om amerikanska piloter skulle släppa bombmanualer, kartor över New York och reklambroschyrer i färg om Usama bin Ladin till alla afghanska barn framåt till tredje släktled.
Med följden att fler människor dör av galningars hand, i USA och i mitt arma hemland.
Inte heller de cyniska ryska förslagen om att stödja den så kallade Norra alliansen leder någonvart. De nordliga ledarna är nämligen av samma skrot och korn som talibanerna, om inte värre.
Dess ledare Ahmad Shah Mahsood, etnisk tadjik, som dödades av självmordsbombare dagen före attackerna mot USA, var känd för sin brutala hänsynslöshet mot civilbefolkningen, och framförallt mot andra folkgrupper i landet.
Hans efterträdare, generalöverste Rashid Dostam, etnisk uzbek, var Sovjets trogna marionett under ockupationen och är hatad bland majoritetsbefolkningen pashtoner. Nordalliansens förgrundsgestalter var Usama bin Ladins bästa vänner i Kabul och Jalalabad långt innan talibanerna trängde in dem i ett hörn och bin Ladin skiftade sympati.
Bortsett från de moraliska aspekterna är det dessutom nonsens att tro att denna gruppering, som har varierande stöd hos en del etniska minoriteter och kontrollerar cirka fem procent av landet, skulle kunna erövra, ena och regera hela Afghanistan - någon demokrati lär det verkligen inte bli tal om.
Följderna blir snarare ett förlängt inbördeskrig och tusentals nya offer för kulor, svält och kyla.
Vad är då lösningen?
Usama bin Ladin åtnjuter inte något större stöd hos lokalbefolkningen i Afghanistan, utan omges med ett eget följe utländska livvakter.
Gå in med kommandotrupper och grip honom - USA har drillat specialförband för sådana uppdrag i flera decennier, varför inte låta dem göra nytta för sina pengar? Grip hans medhjälpare också, frys deras pengar, spräng deras nätverk - men spräng inte ett redan sargat land i luften för en terrorists skull!
Samtidigt bör USA förstå: terrorister föds inte, utan skapas. Den antivästliga vrede som i dag kokar hos så många muslimska nationer beror inte, som George W Bush felaktigt påstår, på att man "hatar frihet och demokrati" - vad i Guds namn skulle muslimer hata frihet och demokrati för?!
Det som retar muslimer världen runt är snarare vissa aspekter av den amerikanska utrikespolitiken: man anser att USA stödjer icke-demokratiska regimer i arabvärlden, att det blundar för palestiniernas högst odemokratiska behandling, att det blundar inför det ryska folkmordet i Tjetjenien och att USA står som garant för ett globalt system där två tiondelar av mänskligheten, den Vite Kristne Mannen, exploaterar åtta tiondelar av jordens resurser.
Dessa synpunkter må vara mer eller mindre grundade, men förtjänar uppmärksamhet och behöver adresseras snarast om kampen mot den islamistiska terrorismen ska lyckas. Alternativet är tragiskt: oändliga bombningar och oändligt västhat hos muslimerna, religiösa förföljelser och naggade medborgerliga rättigheter i väst.
Jag lämnade Afghanistan för tio år sedan för att fly undan förföljelse och osäkerhet och har byggt upp ett helt nytt liv i Sverige. Men jag har inte glömt mitt gamla hemland.
Jag minns de täta begravningarna, och jag minns starkt blicken hos de efterlevande - en blick som förebådande gruvlig hämnd och fortsatt död.
Jag kallsvettades när jag såg flygen krascha mot WTC i New York, och när man sedan började tala om Usama bin Ladin och Afghanistan.
Jag kände då djupt att jag, min icke-afghanske man och min lilla dotter, tusentals mil från Afghanistan, löpte risk att drabbas av samma urskillningslösa terror - igen! - tillsammans med miljoner andra i västvärlden, helt oaktat religion, etnicitet och social gruppering.
Detta måste få ett slut, nu.
Men slutet för terrorismen nås inte genom att kasta hela länder i armarna på terrorister, utan genom att gripa själva förövarna - och sedan bekämpa grogrunden för terrorism.
Ghazal Ahmadzai Osekus, (Svensk-afghan och studerande vid data- och systemvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet)