Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ragnar, Ragna

Kräv rätt till hela lönen – även i ”kvinnoyrken”

Inget har förändrats på 15 år enligt SCB

Regeringens handlingsplan för jämställda löner riktar in sig på de lägst avlönade kvinnorna. Men många kvinnor med flera års studier bakom sig och stort eget ansvar är felavlönade. Om alla försök att förändra det leder till kompensationskrav från andra blir uppgiften omöjlig!

Idag arbetar cirka 1,1 miljoner människor i kommuner och landsting. 80 till 90 procent av dem är kvinnor. Många har långa utbildningar och kvalificerade arbetsuppgifter. Eftersom jämställdhetslagen tar sikte på lönerelationerna mellan kvinnor och män hos samma arbetsgivare fungerar den inte för en kvinnodominerad arbetsmarknad. Det finns helt enkelt för få män att jämföra med.

När Medlingsinstitutet inrättades var jämställdhetsfrågorna i fokus. Arbetsmarknadens parter uppmanades att ta ansvar för att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män inom förhandlingssystemet. Man sa att avtal var bättre än lagstiftning. Vårdförbundet utformade sitt lönepolitiska arbete utifrån detta. Och strategin var framgångsrik. Mellan -95 och -03 uppvärderades lönerna för våra yrken (sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, barnmorskor och röntgensjuksköterskor).

Men sedan dess har partsdialogen om kvinnors löner tonats ned och i avtalsrörelsen 2004 uppmanades Landstingsförbundet att hålla tillbaka löneutvecklingen för att undvika kompensationskrav från privata sektorn. Lönehöjningen i förhållande till andra, som hade påbörjats för en stor grupp felavlönade kvinnor, har därmed avstannat.

Det går inte att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män om den privata sektorns avtalsvärden aldrig får överskridas av sektorer som är kvinnodominerade. Löftena om utjämning har misslyckats. Enligt Statistiska centralbyrån har lönerelationerna mellan kvinnor och män på den svenska arbetsmarknaden inte förändrats sedan 1992 och det är illa!

Problemet måste hanteras inom lönebildningen på hela arbetsmarknaden. Ett krav är att den nuvarande lönenormen förändras och att vi, arbetsmarknadens parter, tillsammans tar ansvar för det. Även politikerna måste visa att de menar allvar med att jämställa lönerna mellan kvinnor och män. Medlingsinstitutets och regeringens jämställdhetsarbete måste få en bredare ansats. Det handlar inte om att åstadkomma bättre statistik, utan om rätten till hela lönen.