Vänstern vänder nyfattiga ryggen
Crister Enander: En enögd vänster ser inte skiten utanför den egna farstun
Nu ska jag svära i kyrkan. Och ingen tidpunkt kunde vara bättre vald eller mer lämpad medan israeliska stridsvagnar rullar in i Libanon och USA:s militära styrkor fortsätter att mörda irakiska invånare. Alla skriver om dessa frågor. Alla är djupt engagerade.
Solidariteten står i givakt, demonstrationstågen och uppropen avlöser varandra med samma säkerhet som Högvakten vid Stockholms slott.
Men svensk vänster lider av en svårutrotad och skamlig sjuka, en skadlig enögdhet.
Det är det totala ointresset för vad som händer här och nu, rakt utanför den egna farstun och på trottoarerna i den egna hemstaden. Det är en starkt bidragande orsak till den tilltagande marginalisering som med all rätt har drabbat svensk vänster. Allt kan inte förklaras med murens fall eller ultraliberalernas globala medvind.
Vänstern skiter i de nyfattiga. Den bryr sig inte om pensionärer som dagligdags får dricka soppa eftersom de inte har råd att köpa nya tänder eller laga de få de har kvar.
Den bryr sig inte om att människor ligger och ruttnar bort på ålderdomshem och matas med sömntabletter redan efter lunch för att inte vara arbetskrävande eftersom personalen är så starkt nedskuren att ingen orkar.
Den lyfter inte på ögonbrynet då hårt arbetande ensamstående mödrar är tvingade att gå till socialen varenda månad för att få ihop till det allra nödvändigaste.
Gatorna är numera fulla av tiggare och uteliggare sedan vi lagt ner mentalvården och skrotat tanken på välfärdsamhället. Så här års klarar de sig någorlunda, men ta en titt på statistiken över döda när minusgraderna slår till. Då ligger de där döda, stelfrusna och hårda som brädlappar om morgnarna när sopgubbarna hittar dem. Fråga dem så får ni höra!
Listan skulle lätt kunnas göras lång, mycket lång.
Svensk vänster kan aldrig bli trovärdig eller intressant för andra än de redan sörjande eller för den skull ens värd namnet ”vänster” så länge den så ensidigt ägnar sig åt att lägga all möda på utrikespolitiska utspel. Det går att diskutera metoderna, men i det avseendet är Osynliga Partiet ett hoppingivande initiativ. Men de äldre ”vänsteristerna” bryr sig inte ens, förutom då ett och annat gnälligt påhopp om det anarkistiska i deras arbetsmetoder.
Ibland undrar jag om ingen ser hur grymt och orättvist det har blivit i dagens Sverige?
Pratar politikerna inte med folk? Hör de inte hur nära allt fler är gränsen då allt rasar, då det inte längre går att hålla stånd och bevara ett minimum av liv som förblir ett värdigt liv?
Det går utför. Och det går snabbt. Borde det inte vara hög tid att sätta in den politiska kraften och ambitionerna även här hemma?
Är detta verkligen ett problem som enbart ett förfärande litet fåtal förmår att se som en skriande och hjärtskärande orättvisa?