Fackföreningar i alla länder förena er!
Under storstrejken
1909 fick svenska LO ett omfattande stöd från hela världen. Pengar kom från fackföreningar i USA, Belgien, Brasilien, Bulgarien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Norge, Panama, Australien, Ryssland, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Tyskland, Österrike-Ungern och Rhodesia (nuvarande Zimbabwe).
Globalt samarbete är alltså inget nytt för fackföreningsrörelsen. Vi har nu under många decennier tålmodigt byggt upp våra fackliga internationaler, och några av de fackliga organisationer som stödde oss under storstrejken får nu stöd av oss svenskar.
Långt innan storstrejken, för över 150 år sedan, skrev Karl Marx sina berömda ord ”Proletärer i alla länder – förena er!” Men de som i dag mer framgångsrikt än några andra lyckats uppfylla intentionerna i Karl Marx uppmaning är snarare fackföreningsrörelsens motparter, arbetsgivarna. Under 1980- och 1990-talen har vi sett framväxten av en global ekonomi med en oerhörd makt för kapitalplacerare och transnationella företag. Den tid är definitivt förbi – om den någonsin funnits – då vi kunde koncentrera oss på våra egna inhemska problem utan påverkan från andra länder.
Vi inom fackföreningsrörelsen får ibland höra att vi skulle vara emot globaliseringen. Det är fel. Globaliseringen rymmer enorma möjligheter för alla oss som tror på internationell solidaritet och från LO:s sida är vi övertygade om att frihandel utifrån rättvisa regler kan vara ett kraftfullt verktyg för både tillväxt och välstånd. Men ekonomi och välstånd måste bygga på folkligt inflytande och demokratisk påverkan. Därför är det viktigt för oss att arbeta för en globalisering som bygger på demokrati och mänskliga rättigheter, inte på ökade klyftor mellan människor och länder. Bland de krav vi därför nu för fram från LO:s och från den övriga internationella fackföreningsrörelsens sida vill jag lyfta fram följande:
Fackföreningar måste få en globalt erkänd rätt till internationella sympatiåtgärder.
Vi måste driva på för att få fler länder att ratificera ILO:s konventioner om mänskliga rättigheter i arbetslivet. I dessa rättigheter ingår bland annat den fria förenings- och förhandlingsrätten, förbud mot slav- och tvångsarbete, avskaffande av barnarbete och förbud mot diskriminering i arbetslivet. Svenska LO har tagit initiativ till att den internationella fackföreningsrörelsen ska driva kravet om en global rätt till internationella sympatiåtgärder till stöd för dessa mänskliga rättigheter. Dessutom driver vi inom Europafacket frågan om rätten för facket att vidta sympatiåtgärder över gränserna. EU:s inre marknad med sina fyra friheter är inte fullständig utan en femte frihet – rätten för fackföreningar att verka över gränserna.
Möjligheterna att införa en så kallad Tobinskatt måste utredas.
Tobinskatten, ett gammalt krav från den internationella fackföreningsrörelsen som nu fått förnyad aktualitet tack vare Attacrörelsen, kan vara ett av flera medel som behövs för att skapa balanserande motkrafter på den globala finansmarknaden. Ett ytterligare sätt som nu diskuteras inom den internationella fackföreningsrörelsen är att använda de stora ekonomiska resurser som vi själva besitter.
Placeringarna av löntagarnas pengar är ett viktigt styrmedel. Som ett led i dessa diskussioner har LO:s styrelse nu beslutat om ett antal tydliga etiska krav vi i fortsättningen kommer att ställa när det gäller det omfattande kapital LO har inflytande över. Här använder vi konsumentmakten som stöd för våra fackliga strävanden. Vi ska inte placera pengar i företag som inte garanterar att de, eller deras underleverantörer, verkligen följer ILO:s rekommendationer om mänskliga rättigheter i arbetslivet. Vi hoppas att fler organisationer och institutioner följer vårt exempel.
Världsbanken och Internationella Valutafonden, IMF, måste arbeta för stärkta mänskliga rättigheter och för social rättvisa.
Sveriges och andra EU-länders representanter i dessa och andra internationella institutioner måste få glasklara instruktioner att aktivt främja de grundläggande mänskliga rättigheterna i arbetslivet. Tyvärr har mycket av framför allt Världsbankens agerande under 90-talet präglats av en nyliberal övertro på oreglerade marknadskrafter. Samtidigt har dessa institutioner en viktig roll att spela, och på senare tid har de ibland visat att de tar intryck, men då krävs ett ökat politiskt tryck.
Krav på mänskliga rättigheter i arbetslivet måste föras in i världshandelsorganisationen WTO:s regelsystem.
Reglerna i WTO måste ändras så att länder som kränker de mänskliga rättigheterna och använder sig av slavarbete inte skyddas. Vi måste få en socialklausul i internationell handel som innefattar respekt för dessa rättigheter, liksom den uppförandekod OECD har för multinationella företag. Det måste helt enkelt kosta att bryta mot mänskliga rättigheter.
Mot den bakgrunden kräver vi också att EU tar initiativ till ekonomiska sanktioner mot Burma för det utbredda bruket av slav- och tvångsarbete.
Mänskliga rättigheter måste främjas vid all offentlig upphandling, liksom vid bistånd.
Inte minst måste Sveriges regering snarast ratificera ILO:s konvention nr 94, enligt vilken staterna bland annat ska garantera att gällande löne- och arbetsvillkor inte åsidosätts vid offentlig upphandling. En majoritet av EU-länderna, däribland Danmark och Finland, har redan ratificerat konventionen. Samtidigt måste biståndet till fattiga länder knytas till krav på mänskliga rättigheter i arbetslivet. Eftersom fattigdomsbekämpning och demokratisering är viktiga mål för biståndet måste man också betona den roll som fria fackföreningar spelar för en sådan utveckling.
Dessa fem punkter innehåller inga orealistiska krav. De är fullt möjliga att förverkliga, men då krävs politisk vilja och att vi är många som engagerar oss, lägger oss i och säger ifrån.