Ska Ranelid ducka eller vi sluta slå?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-01-12
Aftonbladets debattkolumnist Elin Grelsson om en obekväm sanning
”Om någon retar dig ska du bara gå därifrån och ignorera det. Om de märker att du reagerar tycker de bara att det är ännu roligare. Om du låtsas som ingenting så tröttnar de.”
Jag minns inte vem rådet kom ifrån, men det var det enda råd som jag fick kring hur man skulle överleva skolgårdens spelregler av glåpord och mobbing. Den som slog tillbaka eller började käfta emot var mycket roligare att fortsätta reta, än den som iskallt valde att lämna platsen och låtsas som ingenting.
Såhär i efterhand vet jag inte om det var en särskilt bra pedagogik, men det var innan antimobbinggrupper och Friends och för mig fungerade det ganska bra. Den som tog slagen med värdighet blev ganska ointressant tillslut.
Ingenting älskar en mobb så mycket som när den mobbade förtvivlat försöker slå tillbaka och blir upprörd. Av samma anledning som vi älskar myten om att man kan reta en lämmel tills den dör av ilska, älskar vi att peta i ömma sår och stora egon för att se vad som händer med den som inte kan hantera det. Den som inte tar slagen med värdighet.
Därför hoppar många av förtjusning och engagemang när Peter Englund påpekar att ”allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas” i sin blogg. Vi vet vad som väntar. Nya löpsedlar och artiklar där en uppbrusad Ranelid gestikulerar yvigt medan han deklarerar att detta är ett övergrepp. Vi himlar med ögonen och kvider av skratt när Ranelid drar sin vanliga harang om hur många föreläsningar han har gjort, hur många människor som han har berört och Augustpriset som han vann en gång.
Englund, på sin respekterade post som Svenska Akademiens ständige sekreterare, har tryckt till kulturvärldens driftkucku. Många verkar förvisso anse att det är på sin plats med en ursäkt och att Englund har begått ett fel, men det hindrar inte lika många från att samtidigt njuta av ”kulturvärldens tuppfejd”.
Vi engagerar oss som om det gällde en nationell angelägenhet av akut karaktär. I själva verket handlar det mest om två pompösa män med stora egon och brist på självdistans, som råkar befinna sig i ett kultursammanhang som älskar just den sortens män och deras tvister.
Ja, jag har själv haft min beskärda del av middagar som jag suttit på och skrattat åt Björn Ranelid-imitationer och himlat med ögonen åt hans utspel. Lite får han väl tåla och han får väl dessutom skylla sig själv när han håller på och ältar oförrätter och brusar upp så fort någon ger sig på honom.
Frågan kvarstår om det är den mobbades sak att lära sig att ta slagen med värdighet, eller mobben som bör sluta slå. Egentligen vet vi alla att det sistnämnda är det rätta svaret. Men det är ju inte lika roligt.
Elin Grelsson
debattkolumnist