De som brinner för teatern drivs från Dramaten
Thorsten Flinck till angrepp mot Ingrid Dahlberg och svensk teater
Den här debattartikeln börjar med att Thorsten Flinck står i badrummet på ett hotell i Stockholm och sjunger Björn Afzelius.
Det är lunchtid och Thorsten vill bjuda på kräftor och lämna över en artikel som han skrivit.
Det ska visa sig att texten inte finns på papper – men väl i Thorsten Flincks huvud.
Så mellan kräftorna reciterar Thorsten Flinck sitt frontalangrepp på svensk teater:
En människa som inte vet vem som skrivit ”Måsen” sitter som chef för Sveriges nationalscen. Det är ett faktum som talar för sig självt.
Det är också ett symptom på något som håller på att föröda min konstart.
Dilettanten Ingrid Dahlberg har konsekvent drivit folk ur huset som brinner för skådespeleriet, för teatern för den konst som är min eld.
Det är i sig inget konstigt eller överraskande – så här går det alltid till när en dilettant för befälet.
Hon må vara hur mycket järnlady, hur beundrad hon vill i ”ledarskapskretsar” – men sanningen är att hon är satt där hon är satt för att hon är ofarlig.
Nationalscenen ska inte bråka – inte ta vara på det arv som så många i huset byggt upp under så lång tid ? jag vet inte, det är bara så fruktansvärt tragiskt att se något krossas som byggts upp under så lång tid.
Nationalscenen i dag måste våga bråka för att slå vakt om sitt arv.
I dag sätts föreställningar upp på Dramatens stora scen som hör hemma i Uppsalaspexet.
Personer som brinner, brinner så målmedvetet ? får inte lysa på nationalscenen.
Jag menar så här: Alf Sjöberg, Mimi Pollak, Olof Molander – det här var människor som fanns i huset för att de kunde yrket.
Kunde yrket!
Det här är personer som bär husets historia under sin rock. Men från nationalscenen i dag degenerar allting neråt.
Låt mig ta ett exempel:
Jag såg en scenskoleföreställning för en tid sedan. Eleverna ville att jag skulle stanna och ta en öl efteråt. Det här var avgångselever. Nu ville de veta – var uppsättningen bra eller dålig?
Alltså ? de hade satt upp Tennessee Williams ”Linje Lusta”.
Jag kunde inte svara. Det fanns inget bra och inget dåligt. Det fanns bara det beklagansvärda faktum att DE HADE INTE BETONAT ETT ENDA JÄVLA ORD RÄTT.
Inte ett enda.
Jag förstod varför när jag fick reda på vem som varit deras vers- och textlärare.
En människa som är ett bevis på att ingen bryr sig längre.
En sådan som tar en vända på scenskolan, dricker bärs och blir fet och fullkomligt skiter i det absoluta fundamentet för vår konstart – förmågan att förstå, tolka, behandla och framföra en klassisk, bunden text.
I dag är situationen så jävla katastrofal att jag är 40 år och är – såvitt jag vet – den yngsta i landet som på riktigt kan tränga igenom, tolka och framföra en klassisk, bunden text.
I dag kan jag också göra rättvisa åt en roll som Stanley Kowalski i ”Linje Lusta”. Det har att göra med att jag för två år sedan – vid 38-års ålder – blev en vuxen man som nu kan mitt yrke.
De här eleverna var fruktansvärt, beklämmande, långt bort från att ha fattat ens vad det här yrket handlar om.
Jag vill understryka att detta inte är elevernas fel. Man har de elever man förtjänar.
Jag gick ut scenskolan 1984 tillsammans med Peter Dalle och Claes Månsson.
Jag var då en mycket dålig skådespelare. Det tog mig lång tid efter scenskolan att förstå vad jag hade – vad som var min nyckel till det här yrket.
Det skulle visa sig att jag hade ett seende som är få förunnat. Det skulle visa sig att jag var jävligt bra på att mentalt penetrera både män och kvinnor.
När detta gick upp för mig använde jag det till att instruera andra skådespelare. Ofta spränger skådespelare gränser och går över mentala trösklar när de jobbar med mig.
Nästan alla hatar det, blir arga, förolämpade och sårade och vill när det är dags för premiär aldrig se mig mer.
Så kommer premiären. Så följer geniförklaring av skådespelarinsatsen. Så kommer frågan – Thorsten, när ska vi jobba igen? När blir nästa gång?
Fan.
Varför måste jag gå på så här? Jag har ju mina mentorer – Keve Hjelm, Sif Ruud, Jarl Kulle, Fred Hjelm, Jan Malmsjö, Marie Göranzon, Ulla Sjöblom.
De har och hade alla detta som jag tjatar om – textbehandling.
Textbehandling, textbehandling, textbehandling.
Denna skådespelaryrkets innersta, mest grundläggande kunskap.
Intresset för detta är helt sammankopplat med den person man måste vara för att på riktigt tillhöra teatern.
Den som tillhör teatern måste vara beredd att ensam möta sin natur. Leva med den, förhålla sig till den, utmana den. Våga upptäcka dörrar i sig själv till delar av sin personlighet man kanske inte trodde fanns, kanske inte ville skulle finnas. Den som tillhör teatern måste våga gå igenom de här dörrarna – våga gå in i dem på riktigt.
Trots att det är dörrar som inte alltid är så hälsosamma att öppna. Men varje skapande handling är också en destruktiv handling – om något nytt ska födas måste något gammalt dö.
Det är detta som skiljer en skådespelare – en som tillhör teatern – från en Anna Järphammar. Ändå hittar du henne i Teaterförbundets katalog.
Det är här kunskapen, nyckeln till mitt yrke finns. Men i dag frågar ingen efter denna kunskap.
Varför? Kanske är det den snabba hetsen i samhället, datorerna, som fått inflytande även i mitt yrke. Skådespelare håller på att bli tjänstemän.
Det yrke som för att utföras rätt fortfarande måste utföras med kropp och själ finns inte tid för.
I dag uppskattas skådespelare som ALLTID kommer 20 minuter före utsatt tid så mycket mer än de som har sann kunskap om yrket.
Nyckeln till en roll kan finnas på så många ställen där ingen längre törs leta.
Du sitter i trafiken, i morgontrafiken. Plötsligt förnimmer du en doft från barndomen.
Helvete! Du måste tvärstanna bilen, hoppa ut, ta tag i förnimmelsen – ge rum för den jublande känsla som bekräftar:
Här låg nyckeln till rollen.
Förnimmelsen av denna doft är nyckeln till denna dörr i mig som är vägen till denna roll!
Det finns inga som lever för yrket så till den grad i dag att de stannar bilen i morgontrafiken.
Ingen utom jag.
Ja, jag är stor i orden, ja det finns några till – ja, det är mycket snack – men det är tamejfan stor verkstad också!
Nycklarna till det här jobbet kan ligga på de konstigaste jävla ställen. Det tog mig ända till för två år sedan att bli en bra skådespelare.
Det var efter min tid på anstalt, eller snarare under min tid på anstalt.
Plötsligt upptäckte jag att jag gick på ett annat sätt. Hela tyngdpunkten i min kropp låg plötsligt lägre.
Och detta kom i ett läge när jag gett upp att bli en stor skådespelare.
Jag hade egentligen då summerat min yrkesbana så här:
Bo Widerberg är död, Ingmar Bergman hade ett fruktansvärt seende för film och var en stor teaterman, men han blir äldre och äldre, tappar muskler mentalt och fysiskt, jag själv blev regissör och personinstruktör – kanske den bästa personinstruktör Sverige har.
Jag tänkte att fan – det är okej ändå, fast jag aldrig blir den där stora skådespelaren.
Och så kom det bara där på anstalten. Tyngdpunkten sjönk plötsligt i kroppen. Jag gick genom korridorerna och kände bara – Gud! Jag har det!
Det var ett mäktigt kraftcentrum att efter 19 år få vittring på. Jag sprang vidare på upptäckten i ”Fadren”.
Thommy Berggren – denna gudabenådade skådespelare – kom fram efter ”Fadren”, tog i hand, bockade och sa ”Thorsten, stundtals sataniskt bra, stundtals sataniskt bra”.
Han fortsatte:
– Thorsten, du är den gammal typ av skådespelare som inte finns längre. Som dramatikern Artaud, tänk dig Thorsten, att en sådan kille kommer in på Stadsteatern i dag, han ska fyra trappor upp till de kostymklädda dramaturgerna. Han talar lite för sig själv, kanske rentav luktar lite alkohol. Han avvisas givetvis av teaterns ordningsvakt, ombeds lämna huset omedelbart. Och till helgen håller man sedan ett tvådagars seminarium om samma kille. Det är något som är fel va?
Så förmågan att tränga igenom texten, modet att öppna dörrarna i dig, viljan att penetrera människor mentalt – det är grunden.
Ingen kommer runt detta som vill tillhöra teatern och dess grund som bygger på en gemenskap vars minsta gemensamma nämnare är: du blir aldrig bättre än vad du gör din motspelare.
I dag härskar något slags moderatbudskap i svensk teater: du når frihet bara genom dig själv. ”Jag vill bli en glad showartist – ingen tråkig kontorist!”
De unga i dag kallar sig skådisar och spelar in ”Skilda världar”. Och det värsta är att de tror att de är bra. Det är inte så konstigt – de har producenter, regissörer, alla säger till dem att de är bra. Till slut tror de på det.
Låt mig säga det rakt ut: Ni är inte bra. Ni kan inte yrket.
Ni har inte ens tänkt närmare på vad som krävs för att tillhöra teatern.
Men det behövs ju inte – eller hur, jag menar ta någon jävla Nisse Spjut som spelar in fem avsnitt av avskilda världar på en tisdag, replikerna spänner fast hela hans anlete i kramp, och så spottar han ur sig skiten och så är det klart och så kommer någon jävla producent som har bråttom och är glad för att allt är klart före lunch och säger bra – bra Nisse Spjut!
Och om jag säger att det här är bara möjligt i ett land som har hovteatern som grund. Hovteatern vars idé om teater var att bara illustrera vad som i pjäsen står.
Vad säger du då, Nisse Spjut?
Och om jag frågar om du hittat ett första frö till din clown? Den clown som är kontakten till den som är du – och om jag säger att det syns på dig att det har du inte, eftersom du ser ut som din mage krånglar när du säger dina repliker, Nisse Spjut.
Din tvättbräda till mage kan inte hjälpa dig nu, Nisse Spjut – en kropp som tillhör teatern ska se ut så här!
Thorsten Flinck drar upp skjortan, klappar och knådar en mage som hänger en bit utanför byxlinningen.
Lönnfet! Ha! – ganska vackert – om du vet hur du ska använda den.
Okej Nisse Spjut – låt mig ge en enkel grundkurs:
Tänk dig ett rakt, ganska stort rör – ända från analen upp till hårfästet. Blunda och tänk dig detta rör – tomt.
Hämta din roll – det är här, genom röret det ska forsa. Ursäkta språket, men jag säger så här till mina skådespelare: Tänk dig en mental rännskita genom detta rör, så ska rollen kännas – en fors rakt genom kroppen.
Vad fan vet du om det här, Nisse Spjut? Du lider av mental förstoppning. Och det värsta är att du tror på producenten när hon cyniskt säger till dig att du är bra för det finns inte tid att ta om din scen 17 gånger, inte pengar till en ny skådis.
Tyvärr har mitt yrke i dag degenererat till detta. En massa människor med mental förstoppning som aldrig kommer för sent.
Det handlar inte bara om begåvning, det handlar om en inställning. Ta Börje Ahlstedt – en av de få ännu aktiva i den äldre kunnande generationen – vilken kärlek till sitt kall, vilken slitvarg, vilket hjärta, vilken teaterman! – jag älskar honom för detta! Vi utbildar 36 nya skådespelare varje år vid scenskolorna. Varför? Vi har ju inte pengar till det, hälften går ju bara arbetslösa sen och för många av de andra är nöjda med att bli som Nisse Spjut och han behövde enligt egen utsago ingen scenskola.
Thorsten Flinck är inte längre hjälte på scenskolan och en ung Börje Ahlstedt skulle vända i dörren när han blev varse den låga nivån på dagens scenskola där åtta av tio lärare inte ens får ett sketet talboksjobb – men de tar ett ”block” på skolan en termin.
Det är vidrigt och oansvarigt!
Eva Röse – ett vilddjur förklädd till prinsessa, va fan nu har hon blonderat håret och springer på Bindefeldfester, Micke Persbrandt bygger något miljonhus på Värmdö – jag älskar dem båda, men ? eftersom jag anser dessa två som något av adepter till mig, framför allt Mikael, kan jag likt en ljummen fis i luften förnimma en doft av min egen bitterhet när jag tänker på alla de gånger vi arbetat tillsammans.
Hur de absolut tyckte precis som jag, hur viktigt det var med teater som möjlighet, som förändring – teatern som vapen.
Vad tar de ställning till i dag – mer än att vara det de är i dag: två över hövan karismatiska och begåvade personer?
Det måste finnas ett sanningskrav.
En skådespelares sanningskrav gentemot sig själv måste vara större än andra människors sanningskrav på sig själva. Ska du vara i sanningen måste du slåss för det som en hel jävla armé. Vänta ?
Thorsten Flinck rotar efter ett cd-fodral, eller ett teaterprogram. Han letar efter ett citat av Björn Afzelius som ska förklara sanningskravet. Tiden börjar rinna ut. Thorsten Flinck ska på ett möte med teater Plazas styrelse. Han hittar Afzeliuscitatet och läser:
”Kom se påjournalisterna, på samhällsgisslarna, många plottrar med sin möjlighet. Där ambitionen blir en byline och en lön och ett stambord där det vackra folket finns – medan andra sliter ryggen i jakt på sanningen som skrämmer skiten ur en livrädd redaktion. Ja, till de sista vill jag säga, innan tystnaden tar vid:
Vi behöver folk som fattat sin mission!”
En vecka senare på Värmdö. Här ligger Per Edströms Arenateaterbåt där Thorsten Flinck spelar ”Flinck goes Wilde”. Det är en trasig, vacker, magnifik föreställning. Thorsten Flinck förkroppsligar och sätter eld på Oscar Wildes ganska sirliga, krångliga text om att döda det man älskar och därför vilja dö och ? omtumlad kliver jag ombord på båten tillbaka mot stan för att Flinck ska få recitera slutet på sin debattartikel om vad han menar bör göras åt det eländiga tillståndet i svensk teater:
Det är alltså inte genialitet jag efterlyser. Jag tror aldrig jag mött något geni.
Jag måste ge ett citat igen. Rainer Maria Rilke:
”Ett konstverk är gott om det har uppsåt ur nödvändighet. ( ... ) Kanske visar det sig att ni är kallad att vara konstnär. Ta då ert öde på er, dess börda och dess storhet, utan att någonsin fråga efter den belöning som skulle kunna komma utifrån.”
Efter detta citat tystnar Thorsten Flinck. Han tittar tomt ut i den septembersvarta skärgården tills båten dunsar mot kajen precis nedanför den fasadbelysta Kungliga Dramatiska teatern.