Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Bror

Sälj dig – eller skyll dig själv

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-09-02

Isabelle Ståhl: ”Alliansens jobbcoacher uppfostrar arbetslösa – om du inte "visar din inre glädje" är det ditt fel om du inte får något jobb.”

Isabelle Ståhl

Problemet är inte ungdomars lättja, Linda Skugge, för den är en myt. I dag säljer unga skräp på telefon för 50 kronor i timmen, många saknar grundlön.

De kör truck, rensar fisk tretton timmar om dagen, de sköter rigoröst sina jobb i vården där det länge varit anställningsstopp, de ler tvingat på sina tröstlösa vikariat i servicebranschen med vetskapen om att deras slitiga åttatimmarsdagar bara kanske kommer att resultera i att nästa månads hyra blir betald.

I vikariesamhället spelar det ingen roll hur hängiven och flitig man är på jobbet, det kommer ändå att ryckas ur ens händer när som helst. Det finns butiker där cheferna har infört poängsystem som gör att de anställda kan bli ”utröstade” om de har ett mindre säljande leende än sina kollegor.

Om man går med i en grupp på Facebook som raljerar milt över sin chefs yrkesgrupp kan man få hotmejl från chefen om att man kommer att bli av med jobbet om man inte går ur gruppen. Det hände en bekant. Facebook är snacket på after work-ölen förflyttad till nätet. Nu har arbetsgivare plötsligt fått möjlighet att inte bara avlyssna utan också bedöma arbetstagarnas beteende utanför kontoret. Den arbetsrätt som vi har nu säger att man alltid måste vara lojal mot sin arbetsgivare. Och nu måste man vara det även hemma, när man pratar med sina vänner och statusuppdaterar på Facebook.

Det räcker inte att göra ett bra jobb på McDonald's klockan fyra på morgonen, man måste vara passionerad och trovärdigt förklara hur man brinner för att steka friterad mat.

När arbetsgivarna kan välja och vraka mellan hundratusentals arbetslösa desperata ungdomar anställer de såklart den som inte bara erbjuder god arbetskraft utan också säljer en livsstil, en image som kan förhöja företagets sociala status och smitta av sig på deras varumärke.

Produkten man erbjuder arbetsgivaren på den nya personfixerade arbetsmarknaden är inte sin arbetskraft utan sig själv, sin sina blekta tänder, sin klädsstil, sitt varumärke och sin iscensatta entusiasm.

Linda Skugge beskriver käckt hur hon som ung gick gatorna fram och erbjöd sin arbetskraft på alla kaféer. I många kommuner finns det inte ens tio jobb ute på arbetsförmedlingen. I småstaden där jag växte upp gick kaféägaren runt och frågade de snyggaste, berusade tjejerna om de ville ha jobb.

Denna utveckling subventioneras av regeringen med deras skattesänkningar och tremiljardersinvestering i new age-hjärntvättade jobbcoacher som uppfostrar arbetssökande till att förstå att om de inte ”visar sin inre glädje” så får de skylla sig själva om de inte får något jobb.

Varför krävs det att man utstrålar en inre glädje om man exempelvis ska steka hamburgare? När det inte finns någon glädje att visa så måste man iscensätta den för att ha en chans. Det är som hämtat ur boken ”The secret” som handlar om att man kan styra sin framgång genom rätt sätt att tänka.

Det resulterar i att det alltid blir ens eget fel om man misslyckas, inte nedskärningar på jobb i den offentliga sektorn eller skattesänkningar.

Arbetsförmedlingen finns inte längre där för att hjälpa arbetslösa att få ett jobb, de finns där för att lära dem hur de ska bli så säljande personliga varumärken som möjligt eftersom allt är upp till dem själva.

Vem som helst kan vara en potentiell blivande arbetsgivare, säger cocachen i SVT:s dokumentär Jobbcocherna: du måste alltid vara anställningsbar, alltid representera ditt varumärke, aldrig bara vara. Du måste fråga arbetsgivaren vad företagets har för behov på sin personalmarknad, säger coachen. Att arbeta har blivit det enda sättet att existera eftersom man alltid förväntas vara tillgänglig.

Linda Skugge skriver att det är ens eget fel om man blir avskedad för att man ”gnäller”. Frågan är vad hon lägger in i begreppet gnäller, egentligen. Att protestera mot usla arbetsvillkor, kanske? Som sjuksköterskan i Umeå vars vikariat avslutades efter att han bloggat om stress och orimlig arbetsbelastning på akutmottagningen, eller kvinnan som i januari fick sparken från McDonald’s i Örebro efter att ha skrivit ”nedsättande kommentarer” om sitt jobb på sin blogg? Eller flygmaskinisten som blev avskedad av SAS efter att ha skrivit en insändare där han kritiserade bolaget för bristande säkerhet? Arbetsdomstolen stödde SAS.

Ungdomsarbetslöshet beror inte på att unga sover för länge på morgonen eller vill ha jetsetjobb, som Linda Skugge verkar tro. Den beror på att det inte förts en politik i Sverige som är för full sysselsättning åt alla och som lär arbetssökande att allt beror på hur trovärdiga deras arrangerade leenden är.

Sex timmars arbetsdag skulle kunna vara en väg ut ur ungdomsarbetslösheten: det skulle ge fler jobb och säkert minska kostnaderna för både utbrändhetsepidemier och arbetslöshet. Att säga till ungdomarna att gå hem och läsa ”The secret” är däremot ingen fruktbar väg.

Isabelle Ståhl
litteraturredaktör Nöjesguiden