Jag och Cindy får lida för ert vargexperiment
Debattören: Tvingades slita min hund från vargarna – vem tar ansvaret?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-12-06
DEBATT. Jag har från slutet av 80-talet levt med vargen i min närhet. Det började med fyra rivna får – utan ersättning på den tiden.
Sedan fortsatte det med åratal av incidenter med kreatur utfösta i skogen. Resultatet blev att jag 2016 avslutade min stora djurbesättning.
Staten tar inte sitt ansvar för dem som bor och verkar utanför Sveriges storstäder. Under en längre tid har människor som bedriver frilufts- och näringsverksamhet känt sig helt överkörda av myndigheterna. Å efter år har vi på nära håll fått se hur människors vardag påverkas negativt av vargens framfart – och ingen vill ta ansvar.
Under de senaste åren har jag alltså själv levt med vargens närvaro och drabbats av statens vargexperiment, både direkt och indirekt. Min jakt har blivit kraftigt försämrad och som djurägare har jag levt under en ständig press. Jag har sett vänner drabbas när deras hundar och boskap har angripits och jag har hela tiden drivit vargfrågan och problematiken såväl inom Jägarnas riksförbund (som vice ordförande) som i andra sammanhang.
När jag nu sitter här och har börjat samla mig efter helgens händelse, där jag närmast fick slita min 20-månaders laika ur två vargars grepp, känner jag mig ledsen, arg och oerhört besviken. Jag är ledsen för min hunds skull, som under oerhörd smärta och dödsångest fick utstå angreppet.
Men mest är jag arg och besviken på ett samhälle som uppenbarligen värderar ett artificiellt experiment, med en inavlad vargpopulation i en liten och begränsad del av Sverige, mer än trygghet och välmående för dess befolkning.
Det är sorgligt att behöva säga det, men som boende i ett vargområde har man tyvärr vant sig. Jag har vant mig vid att konstant oroa mig över om mina får ska leva nästa morgon och jag har vant mig vid att jakten ställs in med kort varsel för att någon har sett vargspår.
Drivkraften att leva kvar på landsbygden är dock så stor att vi försöker hitta lösningar. Människor rovdjurssäkrar sina hagar och spårar av markerna innan jakt för att säkra att det inte finns några vargar.
Det hade vi gjort även i söndags, efter bästa förmåga, men det visade sig inte hjälpa. I skogen, som dagen innan var vargtom, hade nu två vargar slagit sig ner, och jag och min hund Cindy fick betala priset.
Nu undrar jag vem som tar ansvar för den här situationen. Om min hund skadas eller dödas av en bilist är det nämligen glasklart, bilisten är ansvarig över att fordonet inte skadar någon eller något. Om så ändå sker är bilisten normalt den som får stå till svars för det.
När vi nu står med en vargpopulation som lämnar skadade och döda tamdjur i sina spår och som tar bort en stor del av livsglädjen för landsbygdsbefolkningen ställer jag mig frågan:
Vem kan och vem vill ta ansvar för vargen? För mig är svaret självklart – det är staten som ska ta ansvar för att vargen inte ska orsaka fler skador och staten som ska ta sitt ansvar när en skada ändå sker.
Jag delar denna sorg och förtvivlan med hundratals djurägare som drabbats. Jag är än så länge mer lyckligt lottad eftersom min hund ännu är i livet.
Henrik Tågmark, vice ordförande Jägarnas riksförbund, tamdjursägare och jägare
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Gå med i vår opinionspanel du också
Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.