Pojkar behöver också lära sig självförsvar
Fem friska miljoner satsas på flickorna – inte ett öre på pojkarna!
Flickor ska läras försvar – pojkar ska lära sig att de är farliga. Vänsterpartiet har fått igenom att fem miljoner ska satsas på att lära skolflickor självförsvar. De ska lära sig att ta sig ur farliga situationer som att ta sig loss om de är fasthållna. Träningen är även psykologisk, de får lära sig att bli raka och tydliga när de säger ifrån. Det är bra.
Om så bara en flicka slipper undan hemskheter på grund av kursen är det strålande.
Det är mindre utmärkt att det inte satsas ett öre på de jämnåriga pojkarna. Behöver de inte kunna försvara sig alls? Rent statistiskt är det pojkar som råkar värst ut, det är de som lever i största faran. För pojkar är våldet ständigt hotande, för en kille i övre tonåren är det självklart att ha några kompisar som blivit utsatta för misshandel, om de nu inte råkat ut för det själva. Då menas ändå inte en lätt örfil eller kompisgruff, ofta handlar det om ren och skär misshandel. Inte sällan är det okända som attackerar helt oprovocerat.
Det är sant att det mest är pojkar som slåss, men man får inte glömma att de flesta väljer att inte göra det. Man får heller inte glömma att flickor också kan slå, något som dessutom blivit allt vanligare. Precis som det finns flickor som lider av varje skoldag finns det pojkar som har det lika vidrigt. Ska man generalisera är plågande pojkar mer för fysiskt våld medan flickor satsar mer på det psykiska. Båda varianterna kan förmörka en hel uppväxt för den som drabbas, men skillnaden är att en pojke inte alltid blir tagen på samma allvar om han beklagar sig över att flickorna retas. Hur förklarar man smärtan när ett gäng viskar och skrattar åt en? Och reagerar läraren om söta Lisa ger bufflige Pelle en rungande örfil på samma sätt som om det varit tvärtom?
Är en skrämd kille löjlig medan en flicka behandlas som en rädd liten prinsessa? Kan pojkar vara rädda? Har de ett utvecklat känsloliv? Skulle en högstadiekille kunna säga i en tidningsintervju att han är rädd för flickorna i klassen utan att bli utskrattad? Vågar någon säga att även flickor kan vara våldsamma och att de kan vara fenomenala på att trycka till sina antagonister.
På dagis och i skolan tror personalen att de behandlar barnen lika men undersökningar visar att det inte stämmer. Pojkar får mer tid, men den fylls av raka besked och tillsägelser. Får de någonsin intimt småprat, beröring eller personliga komplimanger? Ju äldre en pojke blir desto fler nackdelar om sitt manliga kön får han höra från omgivningen. Det förväntas att de ska tåla mer, att de ska slåss och att de ska bråka. De får ständigt höra att de är emotionella idioter oavsett hur många sorgsna dikter de skrivit i sin svarta dagbok. De får höra att den testosteronstinna grupp de tillhör ständigt tafsar eller våldtar även om de rent personligt bara har romantiska rosendrömmar. Opponerar de sig får de höra att: HA, vi vet nog hur såna som du är!
Media pumpar på: kvinnor är offer medan männen mördar, våldtar och misshandlar. Relationer och barn hör till kvinnor, män har en annan natur där endast drifterna styr. Inom filmen är männen antingen macho, de dödar och sätter på brudar eller så är de råtöntar man skrattar åt. En man kan man skämta grovt om men nåde honom om han gör likadant tillbaka.
Många pojkar växer upp med en könsförvirring där de desperat söker identitet som blivande män. De försöker behandla alla väl, men det är som att ingen tror dem. Andra pojkar kan kalla dem töntar, flickorna kallar dem ”jävla bög” och klagar de hos lärarna blir de negligerade eller utskrattade. De positiva mansbilderna växer inte på trän, inom skola och omsorg är det tunnsått. Kanske är det därför som varje jämställdhetssatsning går ut på att man ojar och vojar över de stackars flickorna. Har ingen märkt att det hänt en hel del i skolorna de senaste decennierna? De starka flickorna kan säga ett precis lika rungande nej som de starka pojkarna när något inte passar.
Många pojkar är ömtåliga mjukisar precis som en del av flickorna, mer och mer blir det personligheten och inte könet som avgör hur kaxig man är.
Vi tar alla en risk om vi slentrianmässigt tänker att ”prinsessorna ska räddas från busarna”. Största risken är att de snälla grabbarna ger upp, att de känner det som att deras goda ansträngningar inte tas på allvar. På grund av sitt kön är han ändå kollektivt dömd på förhand. Det finns en risk att det blir en besviken boll i bröstet på honom, en boll som kan omvandlas till en bomb vid första fyllan eller i något pressat läge. Kanske tänker han att om han nu alltid blivit betraktad som en presumtiv våldsverkare kan han lika gärna bli det. Och plötsligt har han förvandlats till en av de män som kvinnor måste skyddas ifrån.
Unga människor är formbara och de flesta har kommit långt i sitt jämställdhets-
tänkande. Skolorna borde satsa mer på elevdiskussioner och kurser i att låta alla få vara, se ut och klä sig som de vill. Eleverna behöver hjälp att få bort den råa jargongen i skolan, och de borde få lära sig hur man löser konflikter verbalt. De behöver prata om gränser, som när flört kan uppfattas kränkande.
Satsa fem, satsa tio miljoner på våra unga men inte bara till den ena halvan. Det blir ett onödigt krig där man hetsas mot varandra istället för att flätas samman. Lär inte flickor att alla män och bara män är farliga, lär inte pojkar att de kommer att bli farliga för då riskerar vi att de blir det.