Det kan hända här också
Krig mot vår livsstil, vår demokrati. Värden i vårt land som inte går att sätta gränser runt och skydda med kanoner.
Sverige går inte säkert för dessa hot. Men vi är i dag inte rustade för dem.
Det skriver i dag Håkan Juholt.
Han är ordförande för försvarsberedningen och har den svenska regeringens uppdrag att följa och bedöma hotbilder i omvärlden.
Det här är hans analys av läget i går:
Röken syns fortfarande över Manhattan. Sorgen, vreden, de svåra och förtvivlade frågorna, kommer att prägla vår verklighet lång tid framöver.
Våra tankar går i dag först och främst till det hårt drabbade amerikanska folket. Samtidigt är det oundvikligt att frågan om vårt eget land kommer smygande. Skulle något liknande kunna hända oss? Och hur smärtsamt det än är måste svaret på frågan bli ja.
Något liknande kan naturligtvis hända även här. Det finns ingen anledning att vara alarmistisk, de inslag av realism som finns räcker mer än väl.
Sverige kan självfallet inte på något sätt jämföras med USA som global aktör. USA har en unikt stark ställning i världen, men globaliseringen gör att vår egen säkerhet i allt högre grad blivit beroende av säkerheten i omvärlden.
Det går inte längre för länder att skapa egna skyddszoner som inte berörs av världsutvecklingen, vi lever i ett globalt närområde. Risken finns att Sverige, liksom andra länder, skulle kunna bli utsatt för angrepp, kanske som en följd av internationella engagemang i konfliktområden.
Tragedin i USA visar att de allvarligaste hoten mot demokratiska stater i dag ligger i skärningspunkten mellan kriminalitet och krig.
Det är en hotbild som vi är medvetna om, men ännu inte dragit konsekvenserna av. Precis som i USA kan en attack ske i ett läge som vi uppfattar som djupaste fredstid.
Målet är inte vårt geografiska territorium, utan värden i vårt land – politiska, tekniska eller ekonomiska värden.
Vi måste inse att teknikutvecklingen har fört med sig att nationalstaternas tidigare maktmonopol nu är brutet.
Därför kan vi inte längre enbart ha den territoriella sårbarheten som utgångspunkt för vår försvarsplanering. Det handlar inte längre om att ”hela landet skall försvaras”, utan att ”landets helhet skall försvaras”. Det råder ingen tvekan om att det är det moderna samhällets sårbarhet som är vår främsta säkerhetspolitiska utmaning.
Terrorgrupper kan i dag via attacker mot IT-system, elförsörjning, telekommunikationer och ekonomiska system nå samma effekt som det tidigare behövdes militära medel för att uppnå.
Det kan också ske med vapeninsatser med långa skjutavstånd och hög precision, så kallade fjärrstridsmedel eller genom utplacering av bomber där människor bor och arbetar.
Dessutom ger spridningen av nukleära, biologiska och kemiska vapen till fler stater eller grupper en ökad risk för att dessa vapen skulle kunna användas vid sådana attacker, liksom vid andra bombdåd.
Terrordåden i USA har på ett fruktansvärt sätt visat oss hur helt försvarslösa människor på ett hänsynslöst sätt kan drabbas av denna typ av angrepp. Vi vågar inte ens föreställa oss vad som hade kunnat hända om terroristerna samtidigt hade använt sig av nukleära, biologiska eller kemiska vapen.
Gråzonen mellan krig och fred blir allt viktigare att uppmärksamma.
En vidgad hot- och riskbild innebär stora osäkerhetsmoment: när kommer ett eventuellt angrepp? På vilket sätt? Vem är det som angriper? Och kan vi med bestämdhet säga att ett angrepp pågår?
Attacken mot USA illustrerar att vi i en motsvarande situation måste kunna dra i gång vår egen nationella krishantering omedelbart – med de resurser som situationen kräver – utan att vi vet vem som attackerar oss och utan att veta om det är inledningen på ett väpnat angrepp eller ej.
Den gamla indelningen i ”krig och fred” är överspelad. Vi har sett i USA hur civila och militära resurser har använts och kompletterat varandra i gemensamma ansträngningar att hantera situationen: civila resurser för att rädda människoliv och söka skapa ordning i kaoset, militära resurser för att kontrollera luftrummet och förhindra att fler plan störtar över oskyddad civilbefolkning.
Om Sverige på något sätt skulle bli angripet, får regeringen enligt vår grundlag, endast använda försvarets resurser om angreppet kommer från en annan stat. Med den ökade risk vi ser att angreppet kanske inte i traditionell mening är väpnat och att angriparen kanske inte är en stat, måste detta ses över.
Oklarhet om vem som är angriparen får inte förhindra ett effektivt utnyttjande av samhällets samlade resurser.
Politikens främsta uppgift måste vara att säkerställa medborgarnas säkerhet och trygghet, men för detta räcker varken dagens eller gårdagens försvarspolitik.
Sårbarheten är gemensam och hoten tar inte hänsyn till nationsgränser. Därför måste vi också arbeta tillsammans med andra för att öka säkerheten. EU och FN utgör centrala instrument för detta. Samarbetet handlar inte minst om underrättelsetjänst, gemensamma åtgärder för en robustare infrastruktur och åtgärder för att hindra spridning av nukleära, biologiska och kemiska vapen.
Mer än tio år efter det kalla krigets slut är det dags att ta konsekvenserna av en ny säkerhetspolitisk verklighet.