Medierna fjäskar för kungligheterna
Det som händer
i Norge på lördag är vad vi kan vänta oss här också. När det blir dags. Och det lär det väl bli inom några år. En flodvåg av krypande, underdånig kungahusjournalistik. Romantik och kunglighet. Tronföljarbröllop slår det mesta när det gäller svassande, okritisk rapportering och förhärligande av kändisar.
I Oslo har Aftenposten avdelat 76 skrivande och fotograferande journalister för Haakons och Mette-Marits bröllop, Verdens Gang sätter in 87 och Dagbladet 82.
Och visst har ett sådant bröllop nyhetsvärde. Men skillnaden är att vanliga kändisar ur nöjesindustrins halvvärld har man lättare att behandla med distans. De upphöjs möjligen till tillfälliga ikoner, men inte till avgudar som det blir mycket svårt att kritisera på allvar, även om de har en dekadent eller vårdslös livsstil eller om de beter sig omdömeslöst eller försöker använda sin ställning för att utöva politiskt inflytande.
Vanliga kändisar från Stureplan med omnejd blir inte heller statens representanter och främsta ceremonimästare i och med att sexuella relationer legaliseras.
Men monarkin innebär inte bara att ett av statens mest högprofilerade ämbeten tillsätts genom genetiskt lotteri utan hänsyn till eventuell vettighet eller övrig lämplighet. Monarki medför också att tronföljaren brukar kunna utse en annan framträdande representant för staten genom sitt val av fast partner.
Det är det Norges kronprins Haakon gjort. I årtionden kommer Norge, om stortinget inte ändrar grundlagen, att ha en drottning och symbol och pr-företrädare för staten som hämtats till slottet ur det som med förskönande omskrivningar i Oslo kallas ”housemiljøet”. Det har funnits en kontaktyta mellan kunglighetsmiljön och en ”miljö” av odågor och skummisar, som roat sig med egna och andras pengar, medan narkotika och annan kriminalitet florerat.
En hel del detaljer om detta har också stått i norska tidningar, där har förekommit klartext om sådant som domar för narkotikabrott, rattfylleri och olaga hot med kniv. Det har skrivits rent ut att en del av detta, men inte allt, gäller den blivande drottningens ex-partner, som är far till hennes barn.
När man på redaktionerna i Norge förstod vem kronprinsen kunde tänkas göra till drottning valde norska medier två helt olika vägar. Några av de ledande Oslotidningarna redovisade ganska tydligt vad som fanns i den miljö där den blivande drottningen rört sig, men har sedan i stort sett anpassat sig till den slags rapportering som kronprins och hov vill ha.
En stor del av den övriga norska pressen lade locket hårt på så gott de kunde, och denna attityd spred sig nyhetsbyråvägen till Sverige där det mesta som kommit i olika tidningar har varit tämligen väl filtrerat.
Att den blivande drottningen var ogift mor, och att en gammaldags fördömande syn på utomäktenskapliga graviditeter inte borde få stå i vägen för det unga parets lycka blev det förhärskande medieperspektivet, innan gullandet och romantiseringen alldeles tog över.
Problemet, som säkerligen vållade en hel del grubbel bland dem som skall försöka styra Norge, låg dock inte där. Hur skulle man förhålla sig till detta med ”housemiljön”? Där finns nu den bild etablerad som följer det kronprinsen vill ha. Den blivande drottningen är en präktig och fin flicka som visserligen – fast man inte bör tala om det – varit i dåligt sällskap, men som nu kommer att bli en utmärkt representant för sitt land.
För den synen talar mer än det politiska önsketänkande där man alltid kan hoppas att riktigt otrevliga bekymmer inte gör sig påminda ifall de bara skjuts på framtiden.
Det måste ju också vara möjligt att göra bättring, att börja om. Detta tillhör ju grundvärderingarna i de nordiska samhällena, även om det aldrig tillhört de mänskliga rättigheterna att få en drottningtitel som kvitto på det.
Men hur etablerades den nu förhärskande bilden? Denna är ju just vad som det nu är opportunt att anse och opportunt att skriva. Inför det kungliga viker det kritiska sinnelaget och modet sviker. Den skepsis eller kritik som funnits i Norge sköljdes bort av en av medias inställsamhet buren känslostämning.
När så vigsel och festande är avklarat skall det blivande kungaparet ut på pr-turné runt landet. Landshövdingar och kommuner ställer sig i kö för att dela och förstärka glansen. De norska skattebetalarna får betala för en intensiv pr-verksamhet för monarkin och för de kungliga personerna. Det här ger en makt som kan missbrukas. Kungligheter som lär sig att de kan göra som de vill, att invändningar inte framförs eller sopas undan, att stora delar av pressen svassar för kungahus och nedvärderar demokratins förtroendevalda – hur ofta kommer sådana kungligheter att försöka omvandla sin pr-potential i inflytande?
Den frågan kan ställas också i Sverige. Vänta bara tills kungahusets prestige kan pumpas upp genom floder av underdånig, romantisk publicitet kring kronprinsessans familjebildning!
Monarkin i sig själv kan dock inte åstadkomma en medial avgudadyrkan av kungligheter.
En sådan uppstår därför att personer som anförtrotts publicistiskt ansvar inte vill eller kan hålla sig på rätt sida om gränsen mellan nyhetsbevakning och hejdlöst okritisk dyrkan.