Facket ska visa att vi står på de homosexuellas sida
I dag börjar festivalen Gay Pride i Stockholm. För första gången kommer den del av facket som jag företräder, de 18 TCO-förbunden, att delta i festivalen. Det är på tiden. Fackets engagemang för de homo- och bisexuellas situation i arbetslivet är inget annat än ett mycket försummat – och kanske fortfarande tabubelagt – område.
Samtidigt presenterar TCO idag en ny gallupundersökning om attityderna i arbetslivet till homosexuella. Undersökningen omfattar nära 1 400 personer.
Nära hälften, 46 procent av de tillfrågade, gör bedömningen att homosexuella män och kvinnor i varierande grad missgynnas i arbetslivet. Visserligen anser ungefär lika många, 47 procent, att homosexuella varken gynnas eller missgynnas, men bilden är ändå tydlig: att vara homosexuell anses knappast som en merit i dagens arbetsklimat. Som en jämförelse anser tre av fyra att män generellt – underförstått heterosexuella män – i varierande grad gynnas i arbetslivet.
Deltagarna i undersökningen har också fått svara på frågan hur de ställer sig till att själva ha en homosexuell arbetskamrat. En majoritet av de tillfrågade anser glädjande nog att detta varken är positivt eller negativt. Som en jämförelse ställer sig avsevärt fler positiva till en arbetskamrat med ett fysiskt funktionshinder.
Kvinnorna i undersökningen har, generellt, en mer tolerant inställning till homosexuella än vad männen har. Hela 30 procent av de tillfrågade männen ställer sig negativa till en homosexuell manlig arbetskamrat. Motsvarande siffra för kvinnorna är sex procent. Bland männen i undersökningen är också skepsisen mot homosexuella män större än mot homosexuella kvinnor. 21 procent av de tillfrågade männen ställer sig negativa till en homosexuell kvinnlig arbetskamrat.
Siffror i en undersökning kan naturligtvis aldrig ge mer än konturer av verkligheten. Men vi vet att det finns många på våra arbetsplatser som känner att de inte kan delta fullt ut i samtalet runt fikabordet, för att de älskar en person av samma kön. En del av dem tycker att andra inte har med saken att göra. Men många fruktar också omgivningens reaktioner och väljer därför tystnaden.
Arbetet är ofta en stor del av en människas liv. Det är också viktigt att känna att ens arbetsgivare och arbetskamrater respekterar en för den man är. Tyvärr är det en realitet att den som är öppet homosexuell riskerar att hindras i karriären.
Även om beslutet att ”komma ut” alltid ligger hos individen, är det i hög grad arbetsgivarens ansvar att främja ett öppet arbetsklimat. Ingen ska rimligen behöva känna att sexuell läggning kan komma att vägas in i en bedömning av ens fortsatta karriärmöjligheter.
Det är en grundläggande mänsklig rättighet att slippa bli utsatt för diskriminering. Diskriminering i arbetslivet är inte bara ett problem för den utsatte. Det är framför allt ett tydligt symtom på brister i arbetsorganisationen. Den sexuella identiteten syns inte på utsidan. Därför kan man på en arbetsplats omedvetet genom sitt sätt att handla eller uttrycka sig kränka människor i sin omgivning. Jag är övertygad om att många diskriminerande handlingar sker av okunskap och kanske rädsla, snarare än av ont uppsåt.
Det är fackets uppgift att företräda sina medlemmar gentemot arbetsgivarna. Och det är fackets skyldighet att driva en fråga i medlemmens intresse vare sig det rör sig om lönediskriminering eller avtalsbrott. Tyvärr känner inte alla fackligt aktiva att de är skyldiga att företräda medlemmar vid diskriminering p g a sexuell läggning.
I maj 1999 antogs lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning. Lagen i sig löser naturligtvis inga problem. Men vi har fått ett verktyg för att bearbeta dem. Det är nu arbetet börjar. Vi inom fackföreningsrörelsen måste börja diskutera de homo- och bisexuellas situation i arbetslivet. Vi måste visa att vi aktivt driver kampen för ett bättre arbetsliv för alla, oavsett sexuell läggning.
Varje människa har rätt att slippa bli diskriminerad. Var och en av oss bär ett ansvar för att den rätten ska bli verklighet. Vi som är fackliga företrädare har dessutom ett stort ansvar för att bidra till att fördomar synliggörs och bekämpas och att alla kränkningar av människovärdet motarbetas.
Vi inom facket kan naturligtvis inte åstadkomma större underverk än vad de enskilda medlemmarna är beredda att bidra till. Det enda jag kan lova är att vi på allvar ska lyssna på er homo- och bisexuella och påbörja det samtal som borde ha börjat för länge, länge sedan. Nu sätter vi punkt för vår långa tystnad.