Idiotiska förslag för hur oljan ska ersättas
Kjell Lingeblad: Kan vi vänta 50 år innan vi får granetanolen i våra bilar?
Kommissionen mot olja, med statsministern som ordförande, har presenterat en utredning som försöker förklara hur Sverige kan bli av med oljan.
Kommissionen föreslår att en miljon hektar skogsmark planteras med gran. Efter cirka 50 år kan granen vara mogen för motorsågen för att sedan omvandlas till granetanol. Men kan vi vänta 50 år innan vi får granetanolen i våra bilar?
Men hav tröst. Kommissionen föreslår också att vi planterar sly (salix) på cirka en miljon hektar träda, betesmarker och tidigare jordbruksmarker.
Detta betyder naturligtvis att det öppna kulturlandskapet får överges och stå tillbaka för högre mål, nämligen regeringens och grönvänsterns energipolitik.
Att plantera, skörda och omvandla detta sly till etanol tar kortare tid än med granalternativet, men vi får ändå räkna med att det dröjer 10 år innan vi kan tanka slyetanolen i våra bilar.
Beräkningar visar att omvandlingsförlusterna i processen från gran och sly till etanol är cirka 50 procent.
Detta innebär ett enormt slöseri eftersom biobränslen kan användas direkt i värmeverken med en verkningsgrad på cirka 90 procent. Dessutom till en kostnad som är väsentligt lägre än processen med etanol.
Kommissionen fäster även sitt hopp till skogsindustrins avfallsprodukt, ”svartluten”. Denna produkt används emellertid internt för värme-och elproduktion. Att till höga kostnader och energiförluster omvandla svartluten till motorbränsle är ytterligare ett förvirrat huggskott i en förvirrad energipolitik.
När det gäller kommissionens spekulationer om utveckling av motor- och drivteknik inom fordonsbranschen pågår naturligtvis denna utveckling runt om i världen.
Men att fordonsindustrin i Sverige, till stor del ägt av amerikanska koncerner, behöver bidrag av våra skattemedel, är märkligt. Representanterna för fordonsindustrin, lantbrukarna och skogsägarna, som ingår i kommissionen, är naturligtvis ”parter i målet” och har beviljats eller utlovas omfattande bidrag och subventioner för verksamheten.
När alla dessa biobränslen, som kommissionen hänvisar till, ska användas för att ersätta oljan måste frågan ställas: hur och med vad ska kärnkraften ersättas?
Denna frågeställning belyser ett dilemma som är en följd av 30 års schackrande och bluffmakeri inom energi- och miljöpolitiken i Sverige.
Sammanfattningsvis måste vi konstatera att oljekommissionens rapport till stor del måste betecknas som ett rent skojeri.