Vi kan få en blåröd regering efter valet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2013-11-27 | Publicerad 2013-11-22
Jan Myrdal: Både S och M sneglar på Tyskland
Det intressantaste med debatten om vad socialdemokraternas Stefan Löfven och moderaternas Fredrik Reinfeldt sagt om kommande val och regeringsbildning är att ingen skrivit att de påtagligen diskuterar en trolig stor koalition av tyskt mönster. Alltså en blå/röd regering; moderater och socialdemokrater.
Att de själva inte talar klartext är lika självklart som att officiella och officiösa kommentatorer i medierna, ledarskribenter och förespråkare, inte gör det. Det är olämpligt och skulle störa valarbetet. Att dock övriga skribenter tiger finner jag märkligt.
Naturligtvis skulle hela frågan falla om samtliga alliansens partier i valet inte bara klarar 4 procent utan behåller sitt nuvarande regeringsmöjliga underlag i riksdagen, liksom om Sifo-mätningen från den 17 november enligt vilken de rödgröna partierna har egen majoritet med 50,9 procent blir verkligt valresultat och Löfven därefter skulle välja att ta med v i regeringen. (I Tyskland stod den tyska socialdemokratin i höstens val inför just den senare situationen men valde att inte bilda majoritetsregering med die Linke.) Dock, inget av detta verkar troligt.
En ”stor koalition” blir då en politiskt/logisk lösning. De ideologiska skillnaderna mellan nymoderater och betongsossar är inte särskilt stora allt larm till trots. Det finns frågor vilka stora väljargrupper upplever vara kontroversiella och avgörande som utrikespolitik, EU, övervakning, invandring. Men om dem talar inte heller moderater och socialdemokrater särskilt mycket. Att en s-regering skulle vilja föra en ekonomisk politik mycket olik Borgs är inte troligt. Visst larmas det i olika röstlägen om vård, skola och omsorg men som vi alla vet från det kommunala blir sådana skillnader inte avgörande. Personfrågorna, vem i respektive ledargrupp som ges vilken uppgift, vore naturligtvis känsliga och svåra men som alltid överkomliga.
Nog skulle det kunna skramla lite i växlarna vid ett sådant vägval och såväl bland gammaltroende restgrupper i de båda partierna som från småpartierna skulle det komma en hel del gny och oväsen men det skulle inte vara avgörande. Ty de faktiska argumenten för en sådan regering vore, som de också skulle formuleras på trogna ledarsidor, starka.
– Vi tar vårt ansvar för nationen i ett allvarligt ekonomiskt läge. I den nuvarande hotfulla europeiska och ekonomiska krisen behöver Sverige en fast och stark ledning.
Bland de utanförstående partierna – i synnerhet de, mp, fp och v, som inte bara hänger på gärdsgården – skulle denna blå/röda regering också kunna räkna på hoppande stöd i olika frågor.
Sverigedemokraterna skulle ha kunnat vara en fara särskilt om de som Front National i Frankrike förmått ta fasta på de frågor de andra partierna undviker och därmed definierat sig som enda opposition i Frankrike (Ut ur EU! Ut ur Euro! Ej Atlantallians utan allianser med Berlin och Moskva!). Men dit tycks det ännu långt; än är de mest som Ny demokrati en gång var.
Varför det i svensk offentlighet inte skrivs om detta begriper jag tyvärr dock blott alltför väl.
Jan Myrdal