Rädda Zimbabwe avsätt Mugabe
För en dryg vecka sedan avslutade
George W Bush sin blixtturné i Afrika. I dag skriver hans utrikesminister Colin Powell om krisen i Zimbabwe.
USA kommer att bidra frikostigt till uppbyggnaden av Zimbabwe – förutsatt att Robert Mugabe avgår och fria, demokratiska val
genomförs, skriver han.
Jag träffade nyligen en modig man som beskrev för mig hur livet i hans hemland har blivit outhärdligt. ”Det finns för mycket rädsla i landet, rädsla för det okända och rädsla för de kända följderna om vi handlar eller säger vår mening”, förklarade Pius Ncube, den romersk-katolske ärkebiskopen i Bulawayo, Zimbabwe. Ändå talar ärkebiskop Ncube modigt ut om de förfärliga förhållandena på mänskliga rättighetsområdet i landet, och han hotas nästan varje dag med fängelse eller något ännu värre.
För hundratusentals zimbabwier har redan det värsta inträffat. Miljontals människor svälter på grund av att landets en gång blomstrande jordbrukssektor kollapsade förra året efter att president Robert Mugabe hade konfiskerat farmer, under förevändning att det skulle gynna fattiga svarta.
Men hans cyniska ”jordreform” har i första hand gynnat sysslolösa partigängare och partitrogna, inte jordlösa bönder. Till följd av det är nu en stor del av Zimbabwes mest produktiva jord ockuperad av lojala till det styrande ZANU-PF-partiet, officerare eller deras fruar och vänner.
Och vad som är ännu värre: hela ekonomin står på randen till ett sammanbrott. Statligt vanstyre och okontrollerad korruption har lett till en inflation på nästan 300 procent, en arbetslöshet på över 70 procent och utbredd brist på mat, bränsle och andra förnödenheter. Är det underligt att zimbabwierna kräver politisk förändring eller att president Mugabe måste lita till ökat våld och valfusk för att sitta kvar vid makten?
Den 6 juni grep polisen åter Mugabes främste motståndare, Morgan Tsvangirai. Han visades upp i bojor innan han släpptes mot borgen den 20 juni. Vilket var hans brott? Han hade uppmanat till arbetsnedläggelse och demonstrationer för att protestera mot lidandet och den politiska repressionen. Liksom Myanmars modiga oppositionsledare Daw Aung San Suu Kyi, för Tsvangirai en ickevåldskamp mot en skoningslös regim. Liksom den burmesiska juntan har president Mugabe och hans politbyråkolleger oinskränkt monopol på tvångsmakt, men ingen legitimitet eller moralisk auktoritet. I det långa loppet kommer president Mugabe och hans hantlangare att förlora och ta med sig sitt solkiga eftermäle in i historiens dunkel. Men hur lång tid kommer det att ta? Hur många goda zimbabwier kommer att förlora sina arbeten, sina hem eller till och med sina liv innan president Mugabes våldsamma vanstyre når sitt slut?
USA – och EU – har infört visumförbud för Zimbabwes ledare och frusit deras tillgångar i utlandet. Vi har stoppat allt statligt bistånd till Zimbabwes regering. Vi har uppmanat andra regeringar att göra samma sak. Vi kommer att fortsätta att öppet försvara mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Och vi kommer att fortsätta att på många olika sätt ge direkt hjälp åt de modiga män och kvinnor i Zimbabwe som bjuder tyranniet motstånd.
Men våra ansträngningar kommer förmodligen inte att bära frukt tillräckligt fort utan större medverkan från Zimbabwes grannländer. Sydafrika och andra afrikanska länder ser med ökad oro på Zimbabwe, men de kan och bör spela en starkare och mer varaktig roll som till fullo återspeglar allvaret i Zimbabwes kris.
Om kontinentens ledare inte gör mer för att övertyga president Mugabe om att han måste respektera rättssäkerheten och inleda en dialog med den politiska oppositionen kommer han och hans kumpaner att dra ner Zimbabwe tills det inte finns något mer att förstöra – och när Zimbabwe imploderar kommer det att utgöra ett fortsatt hot mot regionens stabilitet och välstånd.
Det finns en väg ut ur krisen. ZANU-PF och oppositionspartiet kan tillsammans genomföra de författningsändringar som medger en övergång. Om presidenten avgår, en övergångsregering tillsätts och ett datum för nya val fastställts kommer alla zimbabwier att förenas i återuppbyggnaden av sitt land. Om det sker kommer USA snabbt att utlova frikostigt stöd till återuppbyggnaden av Zimbabwes politiska och ekonomiska institutioner, till och med före valet. Andra givare skulle snart följa efter.
När de läser det här kanske Robert Mugabe och hans anhängare ropar ”Utpressning!” Vi bör inte fästa något avseende vid det. Deras tid är snart ute. Som ärkebiskop Ncube har sagt: ”Förhållandena i landet kan knappast bli värre.”
Med modiga zimbabwiers uthållighet, ett starkare engagemang från grannländerna och det internationella samfundets starka stöd kan vi rädda Zimbabwes folk. Det är ett hedervärt och angeläget mål för oss alla.
Colin L. Powell
utrikesminister, USA
Översättning: Zakarias Jacobson