Höj ersättningstaket annars hoppar vi av
Vi och socialdemokraterna har hitintills varit överens om att vi måste höja taken, det vill säga den maximala ersättningsnivån, i sjuk- och föräldraförsäkringen. För vänsterpartiet är detta ett gammalt krav som vi drivit länge. Socialdemokraterna gjorde under våren flera utfästelser att det nu var dags för en sådan reform.
I en gemensam debattartikel av Göran Persson och Gudrun Schyman slogs det fast att ”det finns resurser som räcker för att finansiera en höjning av taket till 10 basbelopp från och med den 1 juli 2003”.Efter detta har statsministern gjort flera utfästelser bland annat tillsammans med TCO-ordföranden Sture Nordh.
Generell välfärd innebär för oss att en så stor del som möjligt av befolkningen omfattas av trygghetssystemen och får ersättning som motsvarar deras löneinkomst vid exempelvis föräldraledighet, sjukdom och arbetslöshet.
Det finns två bärande argument för detta:
1 Det första handlar om att individen ska kunna känna trygghet och veta att man kan lita på systemen.
2 Det andra handlar om att det bara är ett generellt välfärdssystem som förmår upprätthålla solidariteten i samhället; ett sådant system är garanten för den stora majoritetens vilja att betala skatt som omfördelar mellan kvinnor och män i olika faser i livet och med olika arbetsförmåga.
Det finns en bred enighet inom vänstern om detta. Arbetarrörelsens partier och fackliga organisationer är överens om att takhöjningen är avgörande om vi ska lyckas slå vakt om den generella välfärden och motverka ett systemskifte som domineras av privata lösningar. För vänsterpartiet är detta lika viktigt utifrån ett kvinnoperspektiv. Vilket försäkringsbolag skulle försäkra en fertil kvinna mot graviditet och vore det inte smått absurt om vi började betrakta föräldraledighet som en slags olycka!?
En del kritiker har sagt att det är märkligt att vänstern driver på för förstärkningar för den som tjänar mest. Men denna invändning brister i förståelse för hur systemet i sin helhet fungerar. Om inte en stor majoritet av löntagarna, innefattat medelinkomsttagarna, upplever att de får ut tillräckligt av systemet så urholkas systemet. Idag tjänar över en miljon arbetstagare mer än taken. Det är nästan en fördubbling jämfört med situationen för fem år sedan.
År 2005 beräknas mer än hälften av arbetstagarna ligga över taken. När människor inte kan lita på att systemen ger ett inkomstskydd ökar efterfrågan på privata försäkringslösningar. Detta riskerar i sin tur leda till ett ifrågasättande av ett skattefinansierat generellt system och samhällssolidariteten urholkas. Detta är inte enbart ett teoretiskt resonemang. Vi ser idag fullt med exempel på hur en rad fackförbund och enskilda arbetsgivare tecknar privata försäkringar för att täcka inkomstbortfallet för arbetstagaren med inkomst över tak.
Kan vi i längden förvänta oss att människor snällt ska fortsätta betala till ett system som inte garanterar trygghet vid sjukdom och föräldraledighet? Och tror vi att arbetstagarna som utöver skatt och fackföreningsavgifter tvingas teckna privata arbetslöshetsförsäkringar till slut inte kommer att ifrågasätta det rimliga i en sådan ordning?
Det är mot denna bakgrund som vi nu återigen väljer att lyfta frågan och med stor envishet fortsätter att driva den i våra budgetsamtal med regeringen. Vi förutsätter att regeringen kommer att ge oss tydliga utfästelser om att man står fast vid sina tidigare löften. För oss är frågan avgörande för det framtida samarbetet.