Låt inte Apple få sista ordet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-13
Journalistförbundet: Ipad-febern får svenska medier att sälja ut sitt oberoende
När jag utbildade journalister i arbetsrätt under mitten av 1990-talet satt många i förhandlingar med företagsledningar som ville lägga ut journalistiskt material på webben. Vad skulle de tänka på? Jag rådde dem, utöver de vanliga råden om arbetsrätt, arbetsmiljö och upphovsrätt, att be att få titta på affärsplanen. Det fanns inga affärsplaner visade det sig.
Varför gör vi detta? Vad kostar det? När får vi hem pengarna? Hur utvecklar vi journalistiken på en ny plattform? undrade journalisterna.
”Vi måste med på tåget”, blev svaret för det mesta.
De flesta klev ombord och tåget gick, men få frågade vart och vad biljetten kostade.
I dag ropar många, åtminstone med finkostymen på, efter mer kvalitativ journalistik. Men få är beredda att betala, eftersom de har vant sig vid att få journalistiken gratis.
Såklart att alla medieägare blev jätteglada när Ipaden skymtades vid horisonten. Här fanns en teknisk facilitet som kunde bära journalistiken och dessutom bli så populär att det rent av vore möjligt att ta betalt för varan: Frälsaren är kommen i form av en ”padda”.
Apples ställning på marknaden är dock så dominerande att det liknar monopol. Så stark att företaget kan diktera villkoren för kunderna. Och det gör man.
Apple är tydligt med att man vill ha total kontroll över det som distribueras på deras läsplattor (och andra plattformar också för den delen). För att Bildzeitung skulle få sin Iphone-app godkänd var tidningen tvungen att montera kläder på avklädda flickors överkroppar. Ett brittiskt modemagasin fick retuschera bort en väsentlig del av Madonnas bröst för att få vara med. Apple har sagt nej till danska kvällstidningen Ekstrabladets version för Ipad eftersom tidningen har lättklädda damer på sidan nio.
Apple ogillar också – vilket de flesta tycker är allvarligare ur yttrandefrihetssynpunkt, även om principen är densamma – dem som driver med offentliga personer. Man vill heller inte vidareförmedla religionskritik.
Vi överlever säkert och förmodligen demokratin också, även om vi inte får se Madonnas bröstvårta eller Extrabladets hel- till halvnakna ”siden ni-pigen” i Ipaden. Men detta handlar inte om lämpligheten i att visa naket kvinnokött i nyhetsmedierna. Det handlar om vem som ska bestämma vad som ska publiceras. I Sverige är det, enligt grundlagen, ansvarige utgivaren. På Ipad är det Apple.
Trots detta har svenska medieföretag skrivit avtal med Apple. Avtalen stipulerar att tidningen måste skicka en innehållsbeskrivning som ska godkännas och Apple har rätt att därefter granska det faktiska innehållet. Apple kan också enligt kontrakten ta tillbaka sitt godkännande och tidningen måste lova att sluta publicera sådant innehåll som Apple inte längre godkänner.
Tidningen ska också enligt kontraktet inte publicera sådant som enligt ”Apple’s reasonable judgement” är stötande eller nedsättande. Hur svenska ansvariga utgivare får klart för sig vad som är ”Apple’s reasonable judgement” och varför de skulle acceptera detta är jag inte människa att begripa.
Jag välsignar och välkomnar de nya elektroniska distributionskanaler journalistiken kan färdas i och på. Jag är teknikintresserad och jag önskar att fler ansvariga utgivare och journalister vore det. För då satt vi förhoppningsvis inte i en sits där medieföretagen i praktiken överlämnat publiceringsbeslut till Apple.
Nu är det ju inte bara den avklädda kvinnokroppen som Apple finner anstötlig. Vi behöver inte ha livlig fantasi för att föreställa oss vad som skulle ske med en kritisk artikelserie om Apple.
Kanske är det med Ipaden som när webben kom: ”Vi måste med på tåget”.
Kanske var det så att Apples censuravtal undertecknades av tekniska chefer eller ekonomi-chefer som anser att journalistik är vilken vara som helst. Vilket den inte är, vilket vi är överens om i såväl grundlag som vanlig lagstiftning. Sällan har journalistikens nödvändighet demonstrerats som i det här fallet. Någon måste hålla ögonen på och granska den enorma makt som innehas och utövas av de stora globala företagen, som omsätter mer än nationalstaterna. Företag som anser sig berättigade att utöva censur, som Apple, eller använda sin ekonomiska makt till att påverka lagstiftning till sin fördel.
Kanske var de ansvariga utgivarna inte ens underrättade om de avtal deras egna medie-företag upprättat med Apple.
Jag hoppas att det är så, för jag hoppas att de ansvariga utgivarna i Sverige inte är beredda att sälja ut sitt ensamansvar för en padda.
Agneta Lindblom Hulthén