Feghet och rädsla styr synen på förorterna
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-11-18 | Publicerad 2015-11-13
Zeliha Dagli: Vi måste kunna kritisera både rasism och fundamentalism
DEBATT. Under sommaren skrev jag en omdiskuterad artikel om kvinnors utsatthet i förorten, i mitt fall i Husby.
Jag skrev om de fundamentalistiska skuggor som jag upplever och jag fick en enorm respons. En del menade att jag med min artikel spädde på fördomar, andra – särskilt förortsbor – bekräftade den verklighet jag beskrev.
Efter texten har jag bjudits in till debatter och seminarier. Men jag saknar fortfarande en genuin vilja att lyssna på oss kvinnor som lever och verkar i förorterna. Som aktivist vill jag självklart ha med kvinnor som lever i samma områden, de delar min förändringsvilja. Men många gånger när jag bjudits in till samtal har jag fått direktiv om vad jag bör eller inte bör säga. Detta är inte en ”politisk plattform” fick jag höra vid ett tillfälle. Att stämningen ska vara hållbar, vid ett annat.
Jag har känt mig som en farlig varelse innan jag ens har yttrat ett ord.
Även om många har velat lyssna, finns det ännu en stark rädsla och feghet hos intuitioner och inom folkrörelsen. I förorten är problemet att när vi försöker påverka – som kvinnoföreningen Kibele i Husby – är det svårt att få gehör från de lokala tjänstemännen.
Den som inte blir lyssnad på har svårt att känna sig delaktig. Hur ska vi nå förändring om man inte lyssnar på dem som berörs?
Samtidigt har många, både män och kvinnor, gett mig stöd. En gång i månaden samlas vi numera på fika i Husby för att diskutera förortsfeminism. Det finns ett enormt engagemang i förorten. När jag till exempel var på en folkhögskola och pratade i ämnet satt bara beslöjade kvinnor i de första två raderna i aulan. Efter seminariet kom de till mig med tårar i ögonen och kramade mig för att ha lyft frågan om kvinnors utsatthet.
Andra kvinnor ringer mig och frågar om råd för hur de ska hantera att deras barn inte kommer hem i tid om kvällarna. De är för rädda för att prata med myndigheter och polis.
De senaste åren har fundamentalismen drastiskt ökat. Islamiska statens förlängda armar finns också i våra förorter. Att kritisera islamiseringen är varken fel eller detsamma som att sprida fördomar om vanliga muslimer.
Inom islam har det alltid funnits kritik mot bakåtsträvare, och det kommer finnas även framöver.
Men vi måste inse att både rasism och fundamentalism delar upp människor som mer och mindre värda. Kampen mot både rasismen och fundamentalismen behöver vara stark.
Man kan självklart vara mot rekryteringen till IS, samtidigt som man fördömer de vidriga attentaten mot flyktingförläggningar och ökad rasism.
Vi vet att det finns muslimska länder, som Iran, Saudiarabien och Afghanistan, som styrs av sharialagar. Även i Turkiet pågår en ökad islamisering. Det hör ihop med ökat förtryck mot kvinnor och mot hbtq-personer. I min förort Husby finns över hundra olika kulturer samlade. Alla har med sig sina egna traditioner, sedvänjor, normer och religioner. För egen del har jag de mänskliga rättigheterna som ledstjärna. Som FN uttrycker det: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter". När det kommer till religion tror jag på sekularism, religion ska vara mellan Gud och människor. Vi vill kunna leva i Sverige utan rasism och fundamentalism.
För att få igenom vår önskan måste vi ha full frihet utan alla dessa skuggor.
Zeliha Dagli