Unken nationalism på europeisk nivå
Gudrun Schyman skriver på debatt
En vanlig floskel i debatten kring EMU är ja-sägarnas ”alla andra är med, vi kan inte stå utanför”.
I grunden handlar det om att unken nationalism, med hymn och flagga, inte blir bättre för att den höjs upp till Europanivå, skriver Gudrun Schyman i dag på Aftonbladet Debatt.
”Att sikta högt är stort, att sikta rätt är större!”
STÄDERSKAN
Ett meddelande på en toalett, riktat till alla de män som så ofta siktar fel och pissar på kanten, på det uppfällda locket eller på golvet. Och som konsekvent struntar i att torka upp efter sig.
Har det här med EMU att göra? Ja, jag tycker det. Frågeställningen är bra.
Är de storstilade och högtflygande planerna på att bilda ett ”Europas Förenta Stater” verkligen rätt sak att göra? Vems eller vilkas behov är det som styr ett sådant projekt? Är Sveriges inträde i valutaunionen verkligen det ”Naturliga steg” som JA-sidan påstår? För alla? Bara för att vi bor här?
För att kunna svara på den frågan måste vi först passera en packe floskler, som av JA-sidan brukar kallas för ”argument”. Typ ”alla andra är med och då kan vi inte stå utanför”, ”vi får ökad tillväxt och trygghet”, ”vi är med och bygger en fredligare värld”.
Alla andra är inte med. De få länder som har haft möjlighet att ta ställning till EMU separat, där det alltså inte ingått som en förutbestämd del i EU-medlemskapet, har sagt nej. Storbritannien och Danmark är inte med. I många av de länder som redan är med, växer kritiken mot just EMU-politiken.
Tillväxten och tryggheten har inte blomstrat i medlemsländerna. Tvärtom är arbetslösheten fortfarande förfärande hög och de sociala trygghetssystemen har försvagats för många. Sveriges ekonomi har utvecklats bättre, trots de långtgående anpassningar som redan gjorts, och vår arbetslöshet är lägre, samtidigt som både ränta och inflation ligger förhållandevis lågt.
Konflikterna och spänningarna i VÄRLDEN har knappast minskat. Och det måste väl ändå vara det perspektivet vi ska hålla oss till. För det är väl ingen som på allvar tror att det skulle bli krig mellan Tyskland och Frankrike om de inte hade en gemensam valuta?
I stället för floskler bör vi diskutera fakta. EMU, den ekonomiska och monetära unionen, är motorn i, eller det nav kring vilket den europeiska POLITISKA UNIONEN, ska byggas. En politisk union med gemensam arbetsmarknad, gemensam ekonomisk politik, gemensam valuta, gemensam centralbank (riksbank), gemensam rättspolitik, gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (med militärkapacitet), gemensam asyl- och flyktingpolitik, någon form av gemensam ”regering”, gemensam flagga och president att vinka åt.
En form av statsbildning, en stormakt som ska ta upp konkurrensen, både politiskt och ekonomiskt, med den andra/enda stormakten, USA. Ett klassiskt hierarkiskt stormaktsbygge. Med ekonomin skild från demokratin, eftersom det här med pengar är för svårt, både för folk och folkvalda och bankdirektörer och experter gör det bättre. Med en centraliserad politisk ledning i toppen, förgylld med en man som pekar med hela handen. Den patriarkala ordningen permanentad för överskådlig tid!
I många manligt dominerade politiska och ekonomiska maktcentra, har detta länge varit den stora visionen. Och är det fortfarande. Man siktar högt.
Men är det därför rätt? För alla? Men behöver vi inte ena oss, så vi får ett gemensamt Europa? Ensam är inte stark, det vet vi ju! För att kunna svara på den frågan måste vi först fråga vad det är som hotar. Vad är problemet? Och för vilka? Jag ser flera problem och hot.
Sammansatta och verkliga.
Ett av de största är den växande marginaliseringen. Ett ökande antal människor lever utanför eller i utkanten. I fattigdom, arbetslöshet, i förslummade bostadsområden, med försvagade utbildningssystem, en urholkad social service och trygghet, med växande kriminalitet, våld och drogmissbruk. I varje europeiskt land, i varje större stad, är detta tydligt. Unga, invandrade, fattiga pensionärer och kvinnor är i majoritet.
Utanförskapet är starkt och skapar sin egen gemenskap. Tilltron till de etablerade politiska systemen är borta. En stark man vid rodret är frestande. Fältet är fritt för extrema och antidemokratiska krafter. Le Pen finns inte bara i Frankrike. Hans idéer finns överallt. I varje europeiskt land. I varje förslummad förort.
Och över allt detta härskar ett pinsamt patriarkat, som ser de åsiktsskillnader som finns mellan könen, i synen på krig, miljö, social trygghet, vård och omsorg, m m, som en pikant protokollsanteckning. Av noll och intet värde. Något att helt enkelt skita i!
Halva befolkningen hålls tillbaka, tillerkänns inte mänskliga rättigheter, får inte rättvis lön för sitt arbete, men säljs ut med extrapris på den gemensamma sexualiserade slavmarknaden! Detta vill jag kalla den representativa parlamentariska demokratins kris.
Mot detta hjälper inte ett gammaldags stormaktsprojekt som EU/EMU, där ännu fler kommer att få ännu mindre att säga till om och där kungstanken är att demokratin underordnas ekonomin.
Den globala demokratirörelse som nu växer fram, i politiska och sociala rörelser, i seminarierum, på nätet och på gator och torg, diskuterar inte VILKEN valuta vi ska ha, utan VAD pengarna ska användas till. Hur vi ska förhindra att merparten används i kortsiktiga spekulativa placeringar, där mesta möjliga avkastning på kortast möjliga tid, är det främsta målet. Det vill säga hur vi ska kunna bygga demokratiska motmakter, som värnar människor och miljö.
EMU/EU, med sitt i det närmaste kapitalistiska planhushållningstänkande, saknar i grunden den politiska legitimitet som krävs av en konstruktiv partner i ett fördjupat sökande efter lösningar på vår tids verkliga problem.
En unken nationalism, med hymn och flagga, blir inte bättre för att den höjs upp till Europanivå. Folk följer allt mindre färdigsydda flaggor. Vi gör våra egna banderoller. ”Nej till krig” står det på många redan idag. ”Nej till EMU” kommer det att stå på flera i framtiden.
Gudrun Schyman
riksdagsledamot, Vänsterpartiet